Kebnekaise dreaming

Äntligen var vi påväg.
Pulkan var packad till max med topptursutrustning, mat och snax för knappa fem dagars påskhäng på Kebnekaise fjällstation med bästa Tryggve.  Ett drömmål var att checka in nordtoppen via sydtoppen, få in två i en smäll liksom.

Umeå – Kebnekaise fjällstation tog ganska exakt 12 timmar, vilket var förvånande, vi hade nog räknat med mer 14-15 timmar. Antecknar till framtiden att det är helt möjligt att åka över dagen och komma fram innan middagen. Antecknar även att det där med en pulka i 60 kg-klassen är mycket, mycket jobbigt att dra i 19 km för när jag vaknade på morgonen efter kunde jag knappt gå och det var framsida lår som var helt slut. Den dagen gick vi en kortare tur då det var snöigt och dålig sikt för att ladda till lördagen och toppförsöket med lovat bättre väder. Vilket var tur, för mina framsidor var inte kapabla att åka skidor utförs utan att stanna var tredje sväng.

Vi gick upp tidigt på lördagen för att kunna vara redo att gå vid 08.00, vi hade bokat påskmiddag vid 17.00 och ville vara tillbaka då (optimister). Men en bra dag ska det gå att gå upp och ner på 8 timmar, kanske inte till nordtoppen, men iallafall sydtoppen.

På vägen upp njöt vi i solen, men vi visste också att det skulle vara ostabilt under förmiddagen, så ryggsäckarna var fulla med kläder för eventuell kyl- och blåsatacker.

När vi kom upp på glaciären och såg väggen vi skulle klättra var det mörkt, blåsigt, dålig sikt och kallt nanting. Planen var att vi skulle möta upp ett gäng vid väggen för att äta lunch och fortsätta. De andra vände för att det var så kallt och blåsigt och när vi kom till väggen var det för kallt för att äta lunch (japp, jag har lärt mig nu att äta när jag kan nu, inte för att jag vill, hoppas jag..).

Efter första klättringen med skidorna på ryggen och stegjärn på fötterna var det dags att säkra in oss i repen. Här var det nog tredje gången vi var på väg att vända pga kyla. Vid det här laget hade jag sex lager kläder på överkroppen och dubbla handskar. Men alla var peppade på att testa och se om vinden skulle lägga sig när vi kom upp en bit i skrevan, det gjorde det, så vi fortsatte. Men energinivån var under komfortabel nivå, men eftersom det var en stuga vid kanten, så visste vi att vi skulle kunna äta och värma oss lite, så det var bara att fortsätta.

Vi värmde oss, åt, och bestämde oss för att fortsätta till sydtoppen, men att vi skulle skippa nordtoppen. Vi var dels för långsamma och det var för dålig sikt och flera av oss var i lite för dåligt skick, frusna och trötta. Jacke tog toppbild på mig framför nya säkerhetsstugan vid sydtoppen. Det var det närmaste toppbild vi kom.

För såhär såg det ut på toppen , ingen var intresserad av att stanna, eller fota, haha så kul att vi kämpat i sju timmar för att snubbla på mållinjen. Vilken pers, alltså 1500 höjdmeter är ju högt och så, men inte oändligt högt, men den här kylan och blåsten krämade liksom ur all ork.

Det var bara att vända och ta sig ner mot klättringen igen. Jacke spexade och hoppade omkring, det var faktiskt helt ok på toppen, det fanns nysnö i fält som gick att leka på.

Efter klättringen ner, på glaciären, sken solen upp och vi såg toppen för första gången.

Det kändes ändå fint att få ha gjort det och att vi pallade kylan, vinden och en kyleffekt på närmare -40. Tack finaste gänget för att jag fick följa med på det här! Tryggve – bästa guiden, Jacke, Sofi, Elliot och Lennart som hakade på oss under klättringen!

Sen var det bara njut på vägen ner, 40 cm nysnö i 1000 höjdmeter. Vilken belöning ändå!
Och vi traskade in på påskmiddagen 17.02, precis i tid! Hurra!

……………..

Det som var lite speciellt med den här resan var att jag inte primärt var rädd för laviner hela tiden. Förhållandena var ganska stabila och de åk vi gjorde var bra, lite exponerade ibland, men det kändes som att jag kände glädje i de beslut vi tog. Att jag kunde åka skidor utan att vara primärt rädd, alltså irrationellt rädd. Det är första gången på tre år som jag njutit av skidåkningen så.
Sista dagen fick jag lite frossa i sista klättringen upp på en annan topp, det lutade strax över 30° och jag valde att gå ifrån spåret, för att sen gå tillbaka. Jag borde ha pratat där mer med gruppen och litat mer på mitt eget omdöme. Men det gick bra och jag har möjlighet att lära mig mer för framtiden. För jag ser en framtid i min skidåkning, även om den inte är lika oskyldig och självklar som den var innan 2014.

(ber även om ursäkt för dålig bildkvallite, en blandning av oredigerade foton, smutsig lins och mobilkamera, men men det är ju inte en fotoblogg, än..)

Advertisements