När tiden stannade och livet startade om

I morgon är det exakt 2 månader sedan lavinen.
Det är fortfarande den som dominerar mitt liv, den mina tankar handlar om när inget stimulerar mig (men inte alltid längre, tack och lov), den jag drömmer mardrömmar om och den som alla jag möter frågar om. Jag rehabbar 2 timmar om dagen för att lära mig gå igen och det går framåt, små steg varje dag. Men jag känner att såhär i efterhand måste jag skriva om det för att kanske få ut det, hantera.

Hej, typ bästa känslan!

Hej, typ bästa känslan!

Det bästa jag vet är att vara i fjällen, andas luften, svettas, känna lycka, dricka kaffe, cykla, åka skidor eller bara vakna i ett tält. Det mesta med bergen är lycka, men alla som åker utför vet att det tyvärr även kan vara farligt. Min mardröm har nog alltid varit laviner eller att på något sätt bli begravd på botten av ett hav eller i fyra meter djup snö bakom ett träd i Kanada. Varje tur bearbetar vi rädslor, vi lär oss av mer erfarna, köper rätt utrustning och lär oss använda den. Faran finns där, men jag trodde inte att lavinen med stort L skulle begrava mig i skogskanten den där grå, snöiga dagen i Kittelfjäll 16 februari 2014.

Exakt vad som hände, hur det såg ut, vilka risker vi tog och inte tog har mina finaste, erfarna, kunniga vänner Andrea och Martin beskrivit i sina bloggar här och här. Tack för att ni finns (alltså verkligen!) och tack Martin för att du höll min hand under mina mest trippiga tillstånd på akuten i Lycksele!

Jag har i efterhand sett på hur vädret hade varit, hur vinden blåst, analyserat lagren vi såg när vi grävde och letat efter svar. Tyvärr finns det inga enkla svar och jag har idag slutat tänka på det på det sättet. Jag har sparat länkar på datorn till kurser och lavinsidor av olika slag och jag kommer gå utbildningar i framtiden för att lära mig mer. Men just nu har jag bestämt mig för att inte tänka på snö, skidor och om jag kommer åka igen. I höst ska jag sätta mig ner och fundera på det och känna hur det känns då.

16 februari – att begravas i en lavin

img_5702

Oskar och Martin håller mig varm, hjältar.

De flesta frågar om är hur det kändes.
1. Trodde jag att jag skulle dö? 2. Hur känns det att bryta ett lårben? 3. Hur kunde jag inte svimma av smärta?
Jag har idag ganska många standardsvar : 1. Ja 2. Inte alls, men det lät som att en gren bröts och 3. Snön agerade nog som gipsvagga och var kall, jag låg blixt stilla och åt mycket socker…
Jag ska försöka berätta lite mer om vad jag kommer ihåg från dagen, som sagt mest för att jag själv behöver gå igenom och komma ihåg, acceptera och gå vidare.

På vägen upp på Kittelfjällets baksida hörde vi flera gånger redan på platten att det “whompade”, ett ljud en inte vill höra. Vi hade bestämt oss på morgonen att inte gå på höjd, bara vara i skog och där det inte var brant. Vi var dock nyfikna på ett åk vi sett dagen innan och vi trampade oss upp dit. Vi konstaterade att det var för dåligt väder, vände och trampade tillbaka för att åka några skogsåk vi brukar åka som inte har berg ovanför sig. På vägen dit går Martin ut på ett mindre snöfält, jag stod kvar bland träden då vi alltid försöker gå med avstånd för att inte belasta snötäcket mer än nödvändigt och vi hör ljudet. WHOOMP. Jag känner hur snön under fötterna sätter sig, jag hör Martin säga att här vill jag inte vara och backa. Jag börjar backa tillbaka i våra hudspår, av någon konstig anledning ser jag neråt när jag går, så jag ser inte snön komma. Jag har tänkt mycket på det, om jag kollat uppåt, hade jag sett snön komma och hunnit dra lavinryggsäcken? Helt plötsligt blir det bara svart. Jag kastades med huvudet före och mina händer var för långt från kroppen.
Vi hade med vår sättning fjärrtriggat ett toppsläpp. Vi vet i efterhand att det var ca 500 meter brett och att det var 200-300 meter ovanför oss. Släppet var helt tyst och mot oss kom en vägg av snö som var 2 meter hög. När lavinen tog oss fanns inget att göra av det jag lärt mig: “Försök åka ur, dra ryggsäcken, försök få av skidorna”…

Jag vet att det var nära, jag förstod det även då. Det första som hände efter att jag kastades framåt var att mitt lår gick av. Gåläget på skidorna gjorde att pjäxorna inte löste ur och de satt säkert fast i ett träd, eller så satt jag fast i ett träd. Jag vet inte hur jag visste, det kändes ingenting, men jag visste att mitt ben var av, som att en tjock gren knäcktes. Jag tänkte när jag tumlade i snön att det här kunde vara det, jag var många gånger helt upp och ner i snön, allt var svart och hade jag fastnat så i den tunga snön fanns ingen luft. Skulle nån hitta mig? Det var första gången jag behövt förhålla mig till döden på ett verkligt, reellt sätt.
Jag hann inte tänka så mycket på mitt brutna ben som fladdrade omkring och skapade alla muskelskador, jag vet inte heller när jag tappade skidorna eller stavarna. Jag försökte dra min lavinryggsäck och de gånger jag var ovanför snön försökte jag ta tag i ett träd för att inte dras ned igen. Sen blev allt stilla och mörkt, men jag såg ljus genom snön och kunde slå bort den, jag var inte lika djupt begravd som jag trodde. Innan jag fick bort snön hörde jag både Martins och Andreas röster och det gjorde mig lugn och jag kände att jag inte behövde stressa. Det tog en stund, men sen hörde jag att de ropade efter mig, jag hörde dem men kunde inte svara direkt. När jag svarade kom Martin och började gräva fram mig. Jag är så sjukt tacksam, jag hade inte kunnat göra det själv, min mobil låg i fickan med mitt brutna ben och jag hade själv inte kunnat kontakta 112. Att de båda var relativt ok, trots några benbrott var det som räddade oss. Vad jag inte visste var hur mitt ben låg, men jag blev snabbt varse när Martin trodde att han högg i en gren och det visade sig att det var mitt ben… saker man kan skratta åt såhär i efterhand, men jag skulle inte vilja vara den som hög i min väns ben, det var nog bättre att vara på andra sidan.

IMG_5700

Framgrävd och inbäddad

Martin ringde 112 och vi fick kontakt direkt, vi förklarade vårt läge och vi trodde att vi skulle vara lätta att hitta, bara att följa våra hudspår… De sa att fjällräddningen skulle komma på 45 minuter och paniken jag fick av den tidsrymden går nog inte att beskriva med ord, jag bönade och bad om att få en helikopter, men tyvärr var det för dåligt väder. Hade jag vetat då att det skulle ta 4 timmar och 30 minuter innan jag var i ambulansen vet jag nog inte vad jag skulle tagit mig till. Att inte veta hur det är med sig själv är fruktansvärt! Har jag ett öppet bensår? Håller jag på att förblöda? Måste jag amputera benet? Kommer de hitta oss? Efter 30 minuter kom våra vänner som åkt skidor en bit bort som hade extra fika, dunjackor och framförallt sjukvårdsutbildning och kunde svara på alla mina frågor som jag kastade ur mig. Det var på något sätt mitt sätt att hålla mig lugn, att veta exakt vad som väntade mig och de gav mig hopp. (Tack Mattias, Martin, Oskar, Linda, Desiré och Johannes) Av nio personer skrapade vi fram 1 Ipren. 1 Ipren! Jag brukar själv alltid ha massor med mig, men denna gång icke! (lärdom)

Efter fyra timmar med att försöka ligga blixt stilla för att inte skrika, trots att jag frös så att jag skakade kom fjällräddningen och jag fick äntligen morfin. Jag måste säga att jag inte tror att det hjälpte något, men vetskapen gav en placeboeffekt som gav mig modet att göra mig redo för att bryta tillbaka mitt ben i läge, vända mig på rygg, sätta på en skena och lyfta upp mig i pulkan. På typ krigsfilm brukar de sätta en pinne i munnen när de bryter, jag hade en kniv. Jag bet och skrek om vartannat, den smärtan och det skriket skulle jag inte vilja ge min värsta fiende som erfarenhet. Kvinnan i ambulansen sa att om jag skulle få barn nån gång skulle det vara lätt som en plätt och jag tror faktiskt inte att hon överdrev. Jag kan bara inte förklara hur det kändes, tur att kroppen är så sjukt mäktig och åtta veckor senare har jag nu nästan glömt smärtan.

Då jag låg med ansiktet ner så såg jag tyvärr inte de människor som pratade med mig och hjälpte mig, minnet kommer inte heller ihåg några namn. En fin man tog min pulka och drog ner mig i snön till ambulansen. Tryggheten var att jag visste att Andrea med sina två brutna ben (vilket vi inte visste då) fanns bakom mig i en pulka och att Martin gick bredvid. När jag åkte pulkan under granarna och snön rasade ner fick jag ett par skoterglasögon för att inte få det i ansiktet och allt var på något sätt väldigt lugnt, snöns tystnad har ofta den effekten på mig. Jag kände mig på ett konstigt sätt trygg, jag visste att från och med nu var mycket upp till mig, jag kände mig stolt att jag hade klarat av det jag varit med om, smärtan och ångesten.

Ben, chack och lakrits

Ben, chack och lakrits

Väl i ambulansen frös jag som aldrig förr och jag tappade känseln i mitt ben, men jag var aldrig orolig för hon i ambulansen var lugnet själv och höll min hand och jag fick sova en stund med hennes ambulansoverall omkring mig. Erfarenheten på sjukhuset är en historia i sig och för att göra en lång historia kort: Jag, Andrea och Martin kom till Lycksele där vi röntgades, jag sövdes och trippade ut i rymden och fick reda på att jag skulle till Umeå och opereras. Vi åkte till Umeå och jag opererades i 8 timmar på måndagen och allt gick så bra som det kunde gått. Jag fick en spik i mitt ben och en prognos på 100% funktion på mitt ben! Jag fick ligga på avdelningen rum i rum med Andrea och det var den bästa stunden när de rullade in min säng i Andreas rum och vi äntligen fick prata med varandra efter allt som hänt. Nu har det gått 8 veckor och jag har fortfarande mycket ont, kan inte gå utan att halta, men jag har en tro på att jag kommer läka helt med tiden.

Var det tur, otur, olycka eller lycka? Det är svårt att säga. Jag är sjukt glad idag att jag kan stå på mitt ben i mer än 30 sekunder, jag kan cykla om sadeln är låg och solen har börjat väcka mig på morgonen.

Snart på ett fjäll nära dig

Snart på ett fjäll nära dig

Nu har jag fått skriva av mig.
Ta hand om er!

 

 

Advertisements