Lofoten baby!

När en precis har hämtat upp sin sambo, mött upp nya vänner på vägen (Johanna och Erika) och ska möta den heliga treenigheten av turande igen (Andrea & Martin) blir jag exakt såhär glad. Att solen skiner på Lofoten har väl iofs kanske med det att göra oxå… (observera ändå att dunjackan är på)

Planen var typ att vi inte hade en plan, förutom att vi var tre bilar som skulle mötas en viss dag, vid början av en viss stig. Perfekt plan för någon som smittats av oförmåga att planera och lever lavidaloca dag för dag, som ett löv för vinden (alltså alla dagar jag inte jobbar 8-5).
Vi hade med oss Steve, min partner in crime (alltså bilen och jag har varit ihop längre än Jacke och jag), så sovplatsen är alltid med. Det var med lite tur ändå, eftersom jag en morgon i Ullådalen sprang lycklig ut ur bilen för att koka kaffe och stängde dörren… den lät *klick klick* – och där stod jag utan jacka, mobil och nycklar, på en dimmig, regnig parkering mitt i skogen. Tacka satan för assistansbilar och pengar på kontot och mot Norge bar det av!

Det blev lite sånt här… (tack Andrea Mannberg för bilder och Jakob såklart)

Lite spel i midnattssol drickandes vin, samt mina extreemt bruna vader, check it out!

Lofoten, du var en fest, jag vill tillbaka snarast! (eller valfri annan plats i Norge…) Tack för ypperligt underbart sällskap Johanna, Erika, Martin, Andrea och Jako!

 

Bergskärlek i Stekenjokk

Jag vet att jag är på väg åt rätt håll när jag har mött tredje bilen där personen i bilen sitter med hörselkåpor. Då bor människor där av en annan anledning än pengar.

Jag och Andrea satte oss i bilen i fredags för vår första bergstur sedan olyckan (känns tjatigt, men allt är ett första och det är stort för mig!). Jag kan inte fatta att det inte har gått mer än fyra månader och att vi faktiskt kan åka på tur igen! Steve (bilen) styrde mot Vilhelmina och Stekenjokk där vyerna ska vara magiska och cyklingen lång, men inte så svår. Det blev en klassisk färd dit, där jag sitter och pekar på saker och säger NÄÄÄ, det får fan inte va så här fint! Då vet jag att det var för länge sedan jag såg vattenfall och berg.

När vi kom fram mötte vi upp med David och Mattias som skulle cykla med oss den här helgen, sjukt lyxigt med sällskap!

Norgefararleden

Första dagen startade vi vår tur med att cykla Tjåkkelevägen (sträcka 6), en 9 km gammal grusväg med 2 km rolig stig fram till Tjåkkelestugan. Vi tänkte vi skulle vara smarta och ta klättringen på grus då vi visste att Norgefararleden (sträcka 13) som vi skulle svänga av på var 18 km stig. Och alla som har cyklat fjällstig vet att det är längre än det låter… Det visade sig vara ett ypperligt smart val då turen passerade mitt tidigare längsta pass på 2 timmar med 3, 4, 5 och 6 timmar!

Efter att vi fikat i stugan började vi cykla det som skulle vara den lätt utförssluttande stigen till Klimpfjäll, oh so fel vi hade. efter fyra timmar väggade jag och la mig på ryggen, jag var egentligen inte orolig över att jag skulle ta mig fram, men har nog inte upplevt ett sånt energifall. Jag är ju van att vara rätt vältränad och uthållig. Som tur var hade vi choklad och spektakulär vy över Durrenpiken. Efter fyra timmar tog jag och A ett kort ifall vi inte skulle orka ta fler… haha, ansträngda leenden!

DSC_2963

Kvar av turen fanns lummiga björkskogar med löv som är så gröna så det nästan sticker i ögonen och böljande utförsstig, det var ändå värt det. Sedan, vila.

DSC_2964

Stekenjokk – Vielmesmakke (sträcka 1)

Flera gånger under lördagen pratade vi under turen att vi inte skulle cykla på söndagen, våra kroppar skull inte palla. Det var kul att vi fick en dag i fjällen lixom! Att sen vakna på söndagen och kunna resa sig upp, inte ha så ont och känna sig helt ok var inte väntat. Snabbt bestämde vi oss för att testa benen en dag till. En kan ju inte veta vart gränsen är om en inte testar den? Vi bestämde oss för att köra en lätt led, med rolig utförslöpa i slutet ca 18 km, dock över ett pass på 1050 meter. Det vi hade glömt från all vår tidigare erfarenhet av fjällen är ju att det är blött nå jävulskt och att det är snö och olika bäckar(forsar på 10 meter) som ska passeras…

Men vad gör det när solen skiner hela dagen?

Summeringen av helgen är att bra sällskap är bäst! Vackert väder i fjällen går inte att motstå och att min kropp verkar vara på väg åt rätt håll, jag kan pusha, ta ut mig och känna mig ok efteråt. Det är sån sjuk seger efter den här våren så jag bara vill gråta.