Lofoten baby!

När en precis har hämtat upp sin sambo, mött upp nya vänner på vägen (Johanna och Erika) och ska möta den heliga treenigheten av turande igen (Andrea & Martin) blir jag exakt såhär glad. Att solen skiner på Lofoten har väl iofs kanske med det att göra oxå… (observera ändå att dunjackan är på)

Planen var typ att vi inte hade en plan, förutom att vi var tre bilar som skulle mötas en viss dag, vid början av en viss stig. Perfekt plan för någon som smittats av oförmåga att planera och lever lavidaloca dag för dag, som ett löv för vinden (alltså alla dagar jag inte jobbar 8-5).
Vi hade med oss Steve, min partner in crime (alltså bilen och jag har varit ihop längre än Jacke och jag), så sovplatsen är alltid med. Det var med lite tur ändå, eftersom jag en morgon i Ullådalen sprang lycklig ut ur bilen för att koka kaffe och stängde dörren… den lät *klick klick* – och där stod jag utan jacka, mobil och nycklar, på en dimmig, regnig parkering mitt i skogen. Tacka satan för assistansbilar och pengar på kontot och mot Norge bar det av!

Det blev lite sånt här… (tack Andrea Mannberg för bilder och Jakob såklart)

Lite spel i midnattssol drickandes vin, samt mina extreemt bruna vader, check it out!

Lofoten, du var en fest, jag vill tillbaka snarast! (eller valfri annan plats i Norge…) Tack för ypperligt underbart sällskap Johanna, Erika, Martin, Andrea och Jako!

 

Advertisements

[RR] Devil trail eller double double? Gran Canaria

Efter en vecka utan att ha haft möjlighet att boka shuttle eller få hjälp att hitta på Gran Canaria så skriver jag två RRs på de stigar vi cyklade.
När vi cyklade första dagen blev vi omåkta av ett gäng uppför och den första personen sa att leden hette double double, nästa person sa Devil trail. Allt är mycket oklart, eftersom firman de åkte med inte har en sådan stig!?

För att börja från början så var planen att jag och Jacke skulle ta med cyklarna när min pappa fyllde 70 och vi åkte till Gran Canaria. Vi hade planerat att lättjefullt boka turer med Free Motion, den största firman på ön, efter rekommendationer från Cykelkarin. De turerna var såklart fulla flera veckor innan och vi hittade ingen annan att shuttla oss innan vi åkte.

Snälla som mina föräldrar är, så lovade de att skjutsa oss upp i bergen.
Men vart? Jag älskar ju kartor och försökte hitta lämpliga stigar för en första tur för säsongen. Men det är ju väldigt svårt att veta hur stor en stig är i verkligheten jämfört med på kartan.
För att vara på den säkra sidan, så valde vi en gångled som inte var den minsta och som hade ett nummer, S57. Vi tog vägen upp till Tunte, eller San Bartolome och därifrån skulle vi klättra ca 300 hm över ett pass, för att ta en stig som leder till Ayaguares. För att klättra igen och ta oss ned i ravinen ner mot Maspalomas, vilket vi förstod var en vanligt ställe att cykla XC på.
Här är turen som den blev, röda markeringar för klättring och gröna för utförs.

Första klättringen var easy enough, vi var lite lata och gick på många ställen, för det var klättring åt det tekniska och branta hållet. Men när vi närmade oss toppen märkte vi att det kommer ikapp ett gäng och då hoppade jag upp på cykeln (här visar vi ingen lathet offentligt) och trampade upp, riktigt rolig klättring! (obs! bilderna visar inte det tekniska)

När vi kom upp fikade vi en kaka, satte på knä- och armbågsskydd. Det fina med att cykla på vandringsstigarna var att de är noga uppmärkta och det finns ingen tvekan om vars en skulle. Men var det grusväg hela vägen ner nu? Eller skulle det bli kul stig?

Vi rullade en bit utförs på en grusväg, vilken syntes tydligt på kartan, sen svängde vi av igen till höger på S57 och DÄR började cyklingen. Tajta switchbacks på sten, lite lagom exponerat, inget märkvärdigt (!). Kan inte säga att jag kände mig bekväm i de första, men det blev snabbt bättre och bättre. Jag hade lovat mig själv att jag inte skulle tänka för mycket den här resan, utan njuta av att vara på cykeln igen, ingen press. Men gånglederna här var tekniska och inte alls grusvägar. Vi letade en mindre stig på ett ställe för att gena och där var den för smal att cykla på. Det noterade jag till nästkommande stigval.

Ass with a view.

Hela vägen ner till Ayaguares var kul och det gick att cykla fort och det var brant. Jag fick stanna flera gånger för att det domnade i armarna och jag kände hur det började lukta bränt av bromsskivorna. Då och då kom lite mer tekniska kurvor och jag fick bita mig i tungan för att inta flyga över styret. Med tanke på att det var första cykelturen på nästan 6 månader så gick det ganska fort att komma igång ändå. OCH så rackarns roligt det ÄR! Cykla är mitt feel good.

Vi stannade under klättringen mot ravinen från Ayaguares och åt en potatissallad och njöt av utsikten.

När vi kom till toppen svängde vi av på första stigen till höger och sen var det bara att börna ner och hålla tungan rätt i munnen.

Ravinen var helt ärligt att passera en flodbädd, många gånger, med massa sten, i över en mil. Det skallrade i tänderna och hjärnan fick jobba för att hålla i sig. Det var rätt kul i början, att testa att köra så fort du kan, men blev lite tradigt till slut. Kul en gång, men kände inte att jag behöver göra om det igen.

Just det, testar en ny dämpare i år. En RockShox Monarch Plus RC3, känns väldigt bra hittills, har velat ha en dämpare som känns lite mer progressiv, får se hur jag känner när jag hinner cykla lite mer… och hur den tar en plattlandning…

I nästa inlägg ger vi oss på Chira trail och svarar på frågan, ska även du åka till Gran Canaria och cykla?

Vardagscykling

Jag älskar vardagscykling. Nästan lika mycket som de stora äventyren.
Att cykla nästan varje dag, att känna att benen svarar, konditionen blir lite bättre, att en klarar saker som var svårt och krångligt förra året. Saker känns lättare och lättare. Det är en bortskämd och lyxig känsla, men ack så fin.

Nu är cyklingen äntligen i full gång. Såhär ser mina vardagar ut, med fint sällskap av UÅs stighänggäng. Hur ser dina vardagar ut?
Gammlia

IMG_7707

I20-skogen

IMG_9607

KFUM-dirten

IMG_7670 IMG_7677

I20-skogen, dirten och karusellen

IMG_9603

Röbäck

IMG_9577 IMG_9578 IMG_9584

Umeå, du är nog bra snäll mot mig ändå!

Grrrlride på Ryssvändan

Igår var det årets första grrrlride för mig. Grrrlride är lite bättre än andra rides, så är det.
Cykelkarin och Lena var dagens sällskap, Ryssvändan var turen. Inget spektakel, bara bra cykling och sjukligt fint väder.
Bildbevis:

IMG_9577

När jag rullade hem från Röbäck till Haga så började jag nästan gråta. Jag har lätt till gråten, lycka och känslor. Men det är något speciellt att få vara lycklig efter en olycka. Det känns lite fånigt att skriva, men jag är så glad att jag har fått en andra chans. Till livet, till en nästan fungerande kropp. Jag har kämpat hårt för att få komma hit jag är idag, med pannben och lite tur är jag ute i skogen igen och njuter. Detta kan bli en fantastisk cykelsäsong!

IMG_9575

 

a6ab86823d5cddc15765b87d88123d79

#insaneNorway, en kort, men lång resa till Tromsö

Jag hade lite gett upp hoppet om att jag skulle ta mig till Tromsö detta år. Men så öppnade det sig ett litet fönster och jag hoppade ut. Jag visste att hälen fortfarande bråkade, men jag längtade så till Andrea och bergen, och med hopp om en bergshiss upp för berget så bokade jag en flygbiljett. Cykeln åkte med Jen och Alejandro som hade sparat semester och åkte en vecka tidigare.

IMG_6951

Hur tar en sig då till Tromsö?
Bra fråga, inget enkelt svar. Då det är 110 mil, så går det att köra bil. Är en ledig bara fyra dagar, är det ju inte att rekommendera. Nextjet flyger direkt till Tromsö från Luleå, det innebär en 5 timmars bussresa innan, men jämfört med att flyga Umeå-Sthlm, Sthlm-Oslo, Oslo-Tromsö, så kändes direktflyget som en vinst. Vilket det visade sig tyvärr inte vara då piloten ropar ut i högtalaren att avisningen, samt en propeller (av två på ett propellerplan) inte fungerade som den skulle och vi vände tillbaka till Luleå. Tursamt så hann jag med att flyga omvägen runt Oslo, nu från Luleå, och jag landade 22.00 i Tromsö istället för 13.00. Men jag var äntligen framme!

Då jag inte var superfit för heldagar och Marrans cykel behövde några timmars kärlek så åkte vi ut på roadtrip. Jag hade ju aldrig sett dessa vackra vyer förut och vi hade stora förhoppningar på att träffa val!(trodde vi ja) I första viken badade vi och bjöd förbipasserande bilister på bleka sommarrumpor, sen åkte vi upp på ett berg och glodde på sjukt fina stigar. Som kompensation för att vi inte cyklade, så fick vi äta hjortron till vi ledsnade helt, har nog aldrig hänt för mig. Sen åkte vi ner i en vik som hade passat in i serien “där ingen skulle tro att någon kunde bo”, sjukt vackert och stilla. Men också imponerande att människor kan få det att fungera, speciellt när det på vintern är så mycket snö tänker jag. Fick mig att känna mig väldigt lugn inför mina egna planer på ett hus i skogen.

På eftermiddagen började de andra traska med cyklarna på axlarna, jag tog fjellheisen upp på Stor­stei­nen på Fløya. Därifrån går det att ta sig vidare upp på Tromsdalstinden, men det får bli en annan gång. Då det var mitt i middagstid vågade vi oss på att testa gångstigarna som leder ner mot fjorden och prickade helt rätt. Kul cykling, brant så det ändå var lite läskigt, löst och sladdigt och vi mötte endast ett fåtal vandrare. En mer perfekt eftermiddagstur går nog inte att hitta med de förutsättningar vi hade!

IMG_6953

Tromsö, du försvann från mig för fort. Det var för roligt och bäst att få träffa Andrea och Marran igen. Tack Jen och Alejandro för supertrevligt sällskap hela vägen hem i bilen. Vi gör det snart igen!

IMG_6968

En stunds lycka på hjul aka Punta Ala, Toscana

Förra veckan var en underbar vecka, Italien. Jag är så glad att jag fick den, veckan innan var jag sjuk och trodde inte att jag skulle kunna åka, jag var iofs snuvig hela resan, men ej sjuksjuk. Blev sjuk på planet hem och fick en inflammerad hälsena på köpet, så vet inte när jag kan göra något kroppsligt kul igen. Så låt oss fokusera på det bra, Toscana.

Bandite trail area
Dag 1 och 5 spenderade jag på den här kullen, hela stigområdet är ett naturreservat där stigarna är trampade av åsnor som burit kol i några hundra år (eller något sånt), men är idag perfekt för cykling. t.ex. så har olika stora Endurotävlingar gått på dessa stigar.

Perfekta stigar att börja säsongen på, några krux, men mest fin lutning och bra övning att åter lära sig att sluta bromsa. Att medelhavet med stort M syntes mellan träden på topp och botten samt att vi fick klappa åsnor gjorde ju inte det hela så mycket sämre. Kroppsformen var usel, men utförsåkningen repade sig snabbt på några dagar.

Andra dagen var planen att trampa upp till en by för att få 300hm via asfalt innan vi trampade vidare. Redan på asfalten började det regna.. Sen fortsatte det regna. När vi väl kom till toppen, eller när jag kom till toppen 540 hm senare, så var alla så frusna, så vi hoppade stigarna vi hade tänkt, de välomskrina Rock-OH och 301 (på kartan 30a samt 31, om jag inte minns fel) och tog istället stig 26, vilket visade sig vara ett sjukt kul val. Tyvärr var vi tvungna att cykla hem då det skvalpade i skorna. IMG_7731

Lutande tornet i Pisa
För att inte jinxa min ovana kropp så stack jag, alex och Anders till Pisa för att se om tornet var sådär snett som vi fick lära oss i våra episka historieböcker. På promenaden dit, efter min dyraste kaffe någonsin, så diskuterade vi om det skulle kännas som en flopp, och helt plötsligt såg vi ett snett torn högre än allt annat bakom husen. Blev faktiskt inte besviken, alls. IMG_7738

Massa Marittima
Fjärde dagen hade vi bokat en shuttle på eftermiddagen, bergen skulle inte vara massiva, men det utlovades rolig stig. Sagt och gjort åkte vi upp till denna medeltidsstad, shuttlade massor, tyvärr var de inte helt färdigbyggda, så vi åkte mest på samma stig, men vem är jag att klaga när en fick åka 8 minuter i sträck, 2,5 km och 300hm och känna trötthet i armarna av att bromsa? Vi avslutade dagen i en bäckfåra, en naturlig stig gjord av bäck. Helt jävla fucking magisk. Tyvärr inga bilder som visar detta magiska. Dagen avslutades på lyxlyxrestaurang, perfekt med vin som bara blev 12 flaskor om året, men det är något för en annan historia. Ciao!

Punta Ala

punta-ala-bike-paradiseNär jag började skriva bloggen så var mitt liv innan annat än vad det varit det här året har varit. Jag och olika gäng gjorde massor av kul resor, turer och äventyr. Det här året har väl lite saknat det, enkelt sagt. Men nu knackar jag i trä och hoppas på bot och bättring. I påsk åks det till Punta Ala och ska cyklas i världscupsendurots spår, jag lovar att det kommer bilder och jag hoppas att de kommer se ut ungefär som ovan! tjo!