Ett eget rum

Jag vet inte hur det är med er, men jag är i ständig förhandling med mig själv.
– Om jag hoppar frukosten, så kan jag snooza en gång till…
– Jag hoppar att träna nu, för jag är ju lite trött/ har lite träningsvärk/ klockan är för mycket/ det är ju roligare med något annat…

När jag bodde i stan hade jag arbetat ut en helt sjuk situation där jag efter några år slutade upp med att jag aldrig var på jobbet innan halv nio – trots att jag bor fem minuter från jobbet. Jag tänkte att flytten kanske skulle bryta mina rutiner, för mina nya rutiner verkade för min latmask helt galna att förändra. Har jag lyckats?
Mjo, kan jag väl säga. Jag åker ofta 7.15 och är på jobbet innan 8, vilket typ aldrig tidigare har hänt. Funkar det med träningen då?

Här är svaret:
img_9736Det är fredagkväll i Bäck och jag sitter på trainern. Say no more. Straffet heter nuförtiden Röda rummet, där ska all lathet drivas ur kroppen (skämt, det är omöjligt), förhandlar jag med det jag egentligen själv vill göra, så blir ofta resultatet att jag får göra det någon gång jag verkligen inte vill det. För alltså, jag tränar ju för min egen skull, inte för någon annan. Jag vill orka cykla hela dagar runt runt i skogen i sommar och det gör jag inte utan grundkondis, det vet jag = jag får tråkigt i sommar.

MEN det är ju ett visst sken i den efterlämnade lampan i batik som sitter i taket. I rummet som inte kommer att putsas i kanten för det finns viktigare saker att göra. För jag har nu ett eget träningsrum där jag får förhandla hur jag vill, och det är inte illa!