Kebnekaise dreaming

Äntligen var vi påväg.
Pulkan var packad till max med topptursutrustning, mat och snax för knappa fem dagars påskhäng på Kebnekaise fjällstation med bästa Tryggve.  Ett drömmål var att checka in nordtoppen via sydtoppen, få in två i en smäll liksom.

Umeå – Kebnekaise fjällstation tog ganska exakt 12 timmar, vilket var förvånande, vi hade nog räknat med mer 14-15 timmar. Antecknar till framtiden att det är helt möjligt att åka över dagen och komma fram innan middagen. Antecknar även att det där med en pulka i 60 kg-klassen är mycket, mycket jobbigt att dra i 19 km för när jag vaknade på morgonen efter kunde jag knappt gå och det var framsida lår som var helt slut. Den dagen gick vi en kortare tur då det var snöigt och dålig sikt för att ladda till lördagen och toppförsöket med lovat bättre väder. Vilket var tur, för mina framsidor var inte kapabla att åka skidor utförs utan att stanna var tredje sväng.

Vi gick upp tidigt på lördagen för att kunna vara redo att gå vid 08.00, vi hade bokat påskmiddag vid 17.00 och ville vara tillbaka då (optimister). Men en bra dag ska det gå att gå upp och ner på 8 timmar, kanske inte till nordtoppen, men iallafall sydtoppen.

På vägen upp njöt vi i solen, men vi visste också att det skulle vara ostabilt under förmiddagen, så ryggsäckarna var fulla med kläder för eventuell kyl- och blåsatacker.

När vi kom upp på glaciären och såg väggen vi skulle klättra var det mörkt, blåsigt, dålig sikt och kallt nanting. Planen var att vi skulle möta upp ett gäng vid väggen för att äta lunch och fortsätta. De andra vände för att det var så kallt och blåsigt och när vi kom till väggen var det för kallt för att äta lunch (japp, jag har lärt mig nu att äta när jag kan nu, inte för att jag vill, hoppas jag..).

Efter första klättringen med skidorna på ryggen och stegjärn på fötterna var det dags att säkra in oss i repen. Här var det nog tredje gången vi var på väg att vända pga kyla. Vid det här laget hade jag sex lager kläder på överkroppen och dubbla handskar. Men alla var peppade på att testa och se om vinden skulle lägga sig när vi kom upp en bit i skrevan, det gjorde det, så vi fortsatte. Men energinivån var under komfortabel nivå, men eftersom det var en stuga vid kanten, så visste vi att vi skulle kunna äta och värma oss lite, så det var bara att fortsätta.

Vi värmde oss, åt, och bestämde oss för att fortsätta till sydtoppen, men att vi skulle skippa nordtoppen. Vi var dels för långsamma och det var för dålig sikt och flera av oss var i lite för dåligt skick, frusna och trötta. Jacke tog toppbild på mig framför nya säkerhetsstugan vid sydtoppen. Det var det närmaste toppbild vi kom.

För såhär såg det ut på toppen , ingen var intresserad av att stanna, eller fota, haha så kul att vi kämpat i sju timmar för att snubbla på mållinjen. Vilken pers, alltså 1500 höjdmeter är ju högt och så, men inte oändligt högt, men den här kylan och blåsten krämade liksom ur all ork.

Det var bara att vända och ta sig ner mot klättringen igen. Jacke spexade och hoppade omkring, det var faktiskt helt ok på toppen, det fanns nysnö i fält som gick att leka på.

Efter klättringen ner, på glaciären, sken solen upp och vi såg toppen för första gången.

Det kändes ändå fint att få ha gjort det och att vi pallade kylan, vinden och en kyleffekt på närmare -40. Tack finaste gänget för att jag fick följa med på det här! Tryggve – bästa guiden, Jacke, Sofi, Elliot och Lennart som hakade på oss under klättringen!

Sen var det bara njut på vägen ner, 40 cm nysnö i 1000 höjdmeter. Vilken belöning ändå!
Och vi traskade in på påskmiddagen 17.02, precis i tid! Hurra!

……………..

Det som var lite speciellt med den här resan var att jag inte primärt var rädd för laviner hela tiden. Förhållandena var ganska stabila och de åk vi gjorde var bra, lite exponerade ibland, men det kändes som att jag kände glädje i de beslut vi tog. Att jag kunde åka skidor utan att vara primärt rädd, alltså irrationellt rädd. Det är första gången på tre år som jag njutit av skidåkningen så.
Sista dagen fick jag lite frossa i sista klättringen upp på en annan topp, det lutade strax över 30° och jag valde att gå ifrån spåret, för att sen gå tillbaka. Jag borde ha pratat där mer med gruppen och litat mer på mitt eget omdöme. Men det gick bra och jag har möjlighet att lära mig mer för framtiden. För jag ser en framtid i min skidåkning, även om den inte är lika oskyldig och självklar som den var innan 2014.

(ber även om ursäkt för dålig bildkvallite, en blandning av oredigerade foton, smutsig lins och mobilkamera, men men det är ju inte en fotoblogg, än..)

Advertisements

Skidvansinnet

Längdskidor har de senaste åren blivit ett sätt att komma ut med pannlampa på kvällen och få lite skog och träning när det inte går att cykla. Efter att jag köpte skejtskidor vid jul kände jag mer och mer att det var bra träning för låren och eftersom det var lite snö, så skejtade jag nästan varje dag.

Sen kom snön. På riktigt.
Och jag började dra spår oftare och oftare med skotern.

Och började att åka mer klassiskt. Skulle inte säga att jag åker skidor varje dag, för det pallar inte axlarna riktigt än, men lätt 4-5 dagar i veckan iaf. För nu går jag t.o.m. upp och åker skidor innan jobbet de dagar jag inte hinner på kvällen. Ni som känner mig vet att jag knappt är kapabel att äta min gröt innan morgonkaffet, så jag kan inte annat än kalla det här för … ja jag vet inte, men vansinne är väl ett bra ord. Men det är ett galet fint vansinne. Men snart är det över, för igår åkte jag i kortärmat, så det är nog inte många veckor kvar. (Och på onsdag åker jag till Gran Canaria och cyklar!!!)

Här är några bilder från förra helgen när jag skejtade ut till havet, på stigar, bilvägar, åar, havet och skoterspår. Skaren börjar lägga sig nu med värmen, efter Gran Canaria räknar jag med att jag måste kliva upp varje morgon för att ta en tur på skaren!

 

Ett eget rum

Jag vet inte hur det är med er, men jag är i ständig förhandling med mig själv.
– Om jag hoppar frukosten, så kan jag snooza en gång till…
– Jag hoppar att träna nu, för jag är ju lite trött/ har lite träningsvärk/ klockan är för mycket/ det är ju roligare med något annat…

När jag bodde i stan hade jag arbetat ut en helt sjuk situation där jag efter några år slutade upp med att jag aldrig var på jobbet innan halv nio – trots att jag bor fem minuter från jobbet. Jag tänkte att flytten kanske skulle bryta mina rutiner, för mina nya rutiner verkade för min latmask helt galna att förändra. Har jag lyckats?
Mjo, kan jag väl säga. Jag åker ofta 7.15 och är på jobbet innan 8, vilket typ aldrig tidigare har hänt. Funkar det med träningen då?

Här är svaret:
img_9736Det är fredagkväll i Bäck och jag sitter på trainern. Say no more. Straffet heter nuförtiden Röda rummet, där ska all lathet drivas ur kroppen (skämt, det är omöjligt), förhandlar jag med det jag egentligen själv vill göra, så blir ofta resultatet att jag får göra det någon gång jag verkligen inte vill det. För alltså, jag tränar ju för min egen skull, inte för någon annan. Jag vill orka cykla hela dagar runt runt i skogen i sommar och det gör jag inte utan grundkondis, det vet jag = jag får tråkigt i sommar.

MEN det är ju ett visst sken i den efterlämnade lampan i batik som sitter i taket. I rummet som inte kommer att putsas i kanten för det finns viktigare saker att göra. För jag har nu ett eget träningsrum där jag får förhandla hur jag vill, och det är inte illa!

Til the Sun Rips

Nu har vi snart bott två månader i Bäck. Att flytta till ett renoveringsobjekt har gjort att träningen kanske fått stryka lite om foten under november, men det är ju också den tråkigaste månaden på året, så att ägna den åt målning och tapetsering känner jag inte riktigt har gjort något. Jag har suttit mycket på huk i olika formationer och gått i trappor, så lite jägarvila och lår har det säkert gett med sig. En bonus är att mina stressymtom med ont i bröstet och höjd puls är borta.

img_8670

December började med ett långvirus, så där hann jag läsa säkert tre böcker, så check på den.

När jullovet kom kände jag mig redo att börja använda kroppen igen och hejsan vad den hade mått bra av lite vila. Som ni vet så ger ju inte mina två skador i höger ben de bästa förutsättningarna för att springa, så jag blir ju jubelglad varje gång det går vägen. Nu i decembersolen så pressade jag upp till 6 km utan något problem, längtar redan till nästa tur, har aldrig känt mig så fri sedan lavinen. En läkarvän till mig sa att det nog kunde ta tre år, men att jag borde kunna springa i framtiden. Tre år har snart gått, ser framåt.

img_8386

Då det regnat mest hela december istället för att snöa, så har vi på åkrarna ett stabilt underlag kan en säga och med 7 cm snö på det och minusgrader förvandlades Bäck till ett skejtparadis! Första turen äventyrsskejtade jag 14 km på två timmar och för att fira åkte jag och köpte min första skejtutrustning (har lånat jakos och det gör ju att vi inte kan träna ihop tyvärr) för att dag två (med supermycket träningsvärk i axlarna) skejta 7 km på en timme. Hastigheterna är ju inte svindlande på åkern, men vad gör det, bra träning.

fullsizeoutput_b7c

Med andra ord, #Bäcklivet gör gott med mig, enda nackdelen är klimatsamvetet när jag ska ta mig till jobbet, med det hoppas jag en framtida tekniklösning ska fixa.

Lyngenalperna och Tromsö

Resan börjar här. Om vi hoppar en lång flygresa med fint sällskap och första trampandet uppför ett berg och första kallsnösvängarna ner på länge. Jag och Jen hade försökt boka en helg till Tromsö hela våren och nu var vi här och SOLEN visade sig från sin bästa sida. Det fanns inte så mycket annat att göra än att le och posera efter vårt första åk på dessa underbara berg.

Foto: Andrea Mannberg www.hungryhen.wordpress.com

Ibland känns ord för stora, så jag tror Lyngen får tala för sig själv i det här fallet. Jag vet att jag tappade orden när vi nådde toppen på Storgalten. 1200 hm och mina ben var så trötta så jag sen fick stanna fler gånger på vägen ner för att hålla ihop. På parkeringen träffade vi på halva Gällivare och fina Emma Söderlund. Livet.

DSC08556
Foto: Andrea Mannberg

IMG_8360 IMG_8368 IMG_8369 IMG_8385 DSC08585 Foto: Andrea Mannberg

DSC08588 Foto: Andrea Mannberg

IMG_8398 IMG_8401

Men skidåkning är inte bara en fest. Inte för mig iaf. Spåren av oro, en sund oro och en irrationell oro finns nästan alltid där. Fast det vet ni redan, men det är viktigt att ha med sig. Skidåkning är inte bara solskensbilder och även om solen skiner ska en inte alltid ge sig ut. Dagen efter Lyngen gick vi upp för Storstolpan, som ligger längst ut på Kvalöja med en fantastisk nordsluttning. Vi hade tittat på kartan innan, på lutningar och på snöläge. Jag hade bestämt mig innan den här resan för att arbeta med min rädsla, att vara rationellt rädd, men inte rädd bara för sakens skull. Men när vi kom dit så kalasade rädslan helt över mig. Spåret som skidåkarna innan hade lagt på morgonen, var lagda på ett annat ställe än vi tänkt gå och vi valde att följa det spåret, och det var brant. Satan så rädd jag var, det var helt över min komfortzon. Det gick bra, men kändes sådär om jag ska vara ärlig. Jag hade många kloka människor med mig och vi har pratat om hur vi kände och hur vi kunde gjort annorlunda. Mitt tips, ha fantastiska människor omkring dig och prata om det ni ser och respektera varandra. Nu till skidåkningen! Kanske den bästa skidåkningen i år! Kallsnö och fin lutning! Och att jag blev så trött så jag inte orkade hålla emot när det började gå fort så jag satte mig på rumpan.

IMG_8403 DSC_0992 Foto: Skrot-Disa www.disasterphoto.wordpress.com

DSC09533Foto: Andrea Mannberg

Orkar ni med en dag till? Jag orkade tydligen snubbla mig upp för 1000 hm till sista dagen. Är förundrad över att jag nästan kände mig piggare och piggare för varje dag. Typiskt mig, när jag är igång är det bara att hänga med. (Och hälsena och tå höll denna gång, tack kroppen!)
Vi avslutade med att turista oss upp för en soldränkt solsida, Gråtind, som ligger sydligt på Kvalöja.

IMG_8413 DSC09559  DSC09560 DSC09567 IMG_8426

DSC09573Foto: Andrea Mannberg

Tack Andrea och Martin för att vi fick hänga med er! Tack Jen för bästa ressällskapet och kul att träffas Skrot-Disa! Och JA, jag tror att vi kommer tillbaka!

Packryggsäck och turskidor

Att få till de här fjällturerna har väl gått sådär under våren. Det har varit många om/men och prioriteringarna har väl inte riktigt varit fokuserade på skidåkning. Men plötsligt stod alla månar och solar i rad, jag slutade tidigare, solen sken och en skinande Jen plockades upp på Berghem. Vi skulle gå med packryggsäck mot Klövern. För att göra en lång resa kort och istället bjuda på några fina bilder så beskriver jag allt i några punkter istället.

IMG_8313

  • Om du har två ryggsäckar, sätt inte den ena utanför den andra. Och glöm för sablar inte att tömma den ryggsäcken.. detta leder till onödigt lidande och månskensturen blir lite förstörd av att du håller på att falla bakåt i halvstormen.
  • Kolla upp när IKSU frilufts har sina träffar i fjällen, fjället kan bli trångt annars.
  • Jag kan tydligen inte ens när jag är i fjällen sluta vela om vad min komfortzon på skidor är. Jen hade stort tålamod och vi fick ändå åka lite skidor trots dålig sikt.
  • En halvtimme i solen utan solskyddsfaktor leder till en bränd näsa och ont i flera dar efteråt
  • Jag upptäckte att min slalomträning i Bygdis i vinter hade gett resultat, jag kan ju faktiskt åka skidor.
  • Att åka utförs med 20 kg packryggsäck funkar faktiskt. Att Jen ACEar detta på snowboard gör mig evigt imponerad!

IMG_8339 IMG_8328 IMG_8319

Vårskejt – värt att vänta på

I påsk var planen att åka till Kebnekaise och titta lite på bergen, kanske bestiga sydtoppen om allt kändes bra. Men en influensa och en förkylning gjorde att orken inte riktigt var med.
Så vi åkte till Bygdsiljum för att leta lite skejtskare.

IMG_7548

Solen sken, men det var tyvärr alldeles för varmt på nätterna. Skaren bar lite på sjöarna, men annars som en slitsam smörask. Var vi för sent ute? Skulle det inte bli någon skarskejt i år?
Som tur var åkte vi inte heller till Borga i helgen, för att det skulle snöa och vi vaknade upp till detta!

IMG_7565 IMG_7568

Årets finaste, vackraste, underbaraste skiddag! Det var så hårt så det gick att gå överallt (och i vissa skogsdungar gick det att gå för att det saknades snö:)). 2 timmar och många leenden senare tog vi fram cyklarna för att fortsätta dagen. Mer om det i nästa inlägg…