Packryggsäck och turskidor

Att få till de här fjällturerna har väl gått sådär under våren. Det har varit många om/men och prioriteringarna har väl inte riktigt varit fokuserade på skidåkning. Men plötsligt stod alla månar och solar i rad, jag slutade tidigare, solen sken och en skinande Jen plockades upp på Berghem. Vi skulle gå med packryggsäck mot Klövern. För att göra en lång resa kort och istället bjuda på några fina bilder så beskriver jag allt i några punkter istället.

IMG_8313

  • Om du har två ryggsäckar, sätt inte den ena utanför den andra. Och glöm för sablar inte att tömma den ryggsäcken.. detta leder till onödigt lidande och månskensturen blir lite förstörd av att du håller på att falla bakåt i halvstormen.
  • Kolla upp när IKSU frilufts har sina träffar i fjällen, fjället kan bli trångt annars.
  • Jag kan tydligen inte ens när jag är i fjällen sluta vela om vad min komfortzon på skidor är. Jen hade stort tålamod och vi fick ändå åka lite skidor trots dålig sikt.
  • En halvtimme i solen utan solskyddsfaktor leder till en bränd näsa och ont i flera dar efteråt
  • Jag upptäckte att min slalomträning i Bygdis i vinter hade gett resultat, jag kan ju faktiskt åka skidor.
  • Att åka utförs med 20 kg packryggsäck funkar faktiskt. Att Jen ACEar detta på snowboard gör mig evigt imponerad!

IMG_8339 IMG_8328 IMG_8319

Advertisements

Hemavan revisited

Mörkret kom och med den jobbdimman.
Men i 26 september gjorde jag årets första tur i Västerbottensfjällen, bättre sent än aldrig!

På resan fanns grrls in crime, Annika, Jen och Emma. Vi vaknade till strålande utsikt, vilket tyvärr var det enda fina väder vi såg den dagen…

Valet föll på Kungsleden, då vi inte ville gå på höjd, då topparna låg i molnen. Vi tog Syterbäcksleden upp och fick lyssna till forsen och sakta se dalen bli mindre ju högre vi kom. Till en början duggade det, men vi kämpade på.

Väl på leden så kändes det direkt att det var rätt val, den myser både upp och ned, även om det lutar uppför hela vägen till syterskalet. Tekniskt roligt, halt och en får akta sig för att bli blöt om fötterna.. Mina sealskins höll fötterna torra de första 90 minuterna iaf. När vi väl kom fram till Viterskalsstugan hade fötter och händer tappat känsel och det var som inte ett val att äta utomhus, så vi smög in i stugan och tände en eld. Eftersom vi inte hade bråttom så satt vi där över timmen och eldade.

Men det blev dags att ta sig an den roliga delen. Utförs. Trots motvinden så gick det som en dans och endast några mindre vurpor hände. Jag föll helt av stigen och det kunde ha gått riktigt illa, då jag föll tre meter, men jag lyckades hugga tag i en gammal en och jag fick bara ett litet blåmärke.

10986947_10152952699566735_5835344042565190756_o

Foto: Jen

IMG_7861

Glada cykelpersoner (innan regnet helt hade tagit sig in)

IMG_7862

Här skulle en kunnat sitta och hänga många timmar, tyvärr var det för kallt. En annan gång Gadget.

Inte så många cykelbilder, vi skyndade oss ned, men cykling är roligt ändå!?

IMG_7865

 

Jag och Jen drömde om att tälta och trotsade vädret, regnet och kylan. Måste ändå säga att det är sjukt peppigt att hitta någon som hittar glädje i att lida lite lagom. Vi badade innan vi eldade och vi badade när vi vaknade. I skrivande stund har jag faktiskt även badat i november, får se om det håller i sig, så att jag får bada även i december!

Efter badet började himlen bli ljusare och om en är lite positiv så är det nog en strimma sol på bergen. Vi åkte då mot Tärnaby för att ta en klassisk liten tur på Laxfjället.

IMG_7080

 

12045269_10152952699876735_8544115007051888991_o

Foto: Jen

Strålande avslutning på finfin fjällhelg blev det.
Tack för sällskapet!

 

Wild wild north west

vi lämnade Portlands värme, hipstermatvagnar, goda kaffe och shopping jag aldrig shoppade (ok, jag köpte ett par skor..) för några timmars bilresa nordväst, destination La Push.

DSC02196

Och yes, hunden till höger på bilen har en egenbyggd plats där den levde livet på motorvägen!

Värmen smög in i bilen trots klimatanläggning och ett tag satt vi fast på en stekande motorväg. Asfalten såg hal ut och jag hade inte velat vara tvungen att gå barfota.

När vi kom ut mot kusten så svalnade det av och vi landade i ett småsömnigt Aberdeen. Jag köpte en kaffe innan stan stängde och de undrade ärligt vad vi gjorde där. Turister var de inte så vana med, förutom en och annan nirvanafan, som vill besöka Kurts hus och hänga på bron över Wishkah river.

Vi fortsatte norrut och besökte Hoh Rain Forest, tyvärr kunde jag inte vandra, foten krånglade hela resan, men vi fick dofta lite regnskog och få lite sol och läsa om mäktiga vandrare som bestigit Mount Olympic förra århundradet.

Då tre av sex iallafall gillade att bada så drog vi ut mot kusten igen. På vägen så passerade vi Forks, you fellow Twilightfans vet vars jag är då!

Söder om La Push hittade vi en strand där det var ok att tälta, det var så mäkta fint så vi stannade i tre dar och lekte strandliv. Jag som inte är uppväxt vid havet trodde nog ändå varje dag att det skulle bli dåligt väder, men det var ju bara “morgondiset”, den solbrännan saknar jag nu när jag sitter i ett regnigt småland.

Nästa inlägg handlar om Kanada och Whistler och kärleken till cykel.

Mount Hood del 2

Eftersom vi släpat cyklar ända hemifrån, så kändes det som att vi var *tvungna* att använda dem. På andra sidan berget hade vi scoutat en bikepark, den enda i området, Mt Hood adventure park.  Den hade en härlig början på 00-tals hemsida, men vi hade hört att den inte var helt bad, så vi körde!

Kamera glömdes, men tre mobilbilder av olika kvalité fotades…
Cyklingen var bitvis kul och utmanande, väldigt varm och vi fick äta en hel del jord i form av dammoln (Det var väl 30 grader eller mer, trots att vi var högt upp i bergen). Det blir så kul en har det, vi hade kul och avslutade med en hawaiianskt(??) isberg med körsbärssmak (älskar usa och alla fejkade körsbär!).

IMG_6649

Efter glassen börnade vi mot Portland och det här gänget.
DSC02112

Där käkade vi grym veganmat i två dar, fikade, strosade runt i skugga och hängde på loppisar. Inga stora fynd, en midjeväska och ett par bruna mockaankelskor till hösten. Vi bodde i en trädgård till en person som arbetade på ett veganskt glutenfritt bageri, inte världens mest omhändertagna trädgård, men väldigt typiskt Portland. Allt var väldigt typiskt Portlandia, hela tiden.

Dagen innan vi lämnade Portland vad det 4e juli. Innan vi letade upp en fest for vi till floden för att titta på fyrverkerier. Vi och några hundra tusen andra..

DSC02170
I nästa etapp träffar vi Kurt Kobains hemstad, inspelningsplatsen av Twilight och säkert något annat populärkulturellt vi inte hade en aning om…

Two stage rocket

Jag är just nu en tvåstegsraket. Där steg två inte riktigt vill infinna sig. Jag kommer igång. Jag vilar. Jag kommer igång. Jag vilar. Nu är jag igång, igen. Håller andan.

Midsommar firades i Järvsö. Med massor av fina personer, men speciellt dessa två, som idag lämnade Umeå och som jag inte vet när jag får se igen. Personer som varit min vardag, som nu ska ut på nya fantastiska äventyr. Som jag redan längtar till att besöka i Troms.
Såklart togs inga cykelbilder, men jag hade trots få cykeldagar i år en av de bättre cykeldagarna i livet, och foten höll sig i chack hela helgen.

Så bra att jag igår var ute nästan en hel timme. Lite stel idag, men jag tror på att det nu håller på att ske en förändring. Det har ändå snart gått tre månader.11056443_815187175184599_5408790950155286726_o

På torsdag är jag förhoppningsvis här. Lost Lake, med Mt Hood i bakgrunden. Många mil ska köras, träd tittas på, vågor badas i och finöl drickas och god veganmat från gatukök att ätas.

Vi kanske hörs innan, vem vet.

Bergskärlek i Stekenjokk

Jag vet att jag är på väg åt rätt håll när jag har mött tredje bilen där personen i bilen sitter med hörselkåpor. Då bor människor där av en annan anledning än pengar.

Jag och Andrea satte oss i bilen i fredags för vår första bergstur sedan olyckan (känns tjatigt, men allt är ett första och det är stort för mig!). Jag kan inte fatta att det inte har gått mer än fyra månader och att vi faktiskt kan åka på tur igen! Steve (bilen) styrde mot Vilhelmina och Stekenjokk där vyerna ska vara magiska och cyklingen lång, men inte så svår. Det blev en klassisk färd dit, där jag sitter och pekar på saker och säger NÄÄÄ, det får fan inte va så här fint! Då vet jag att det var för länge sedan jag såg vattenfall och berg.

När vi kom fram mötte vi upp med David och Mattias som skulle cykla med oss den här helgen, sjukt lyxigt med sällskap!

Norgefararleden

Första dagen startade vi vår tur med att cykla Tjåkkelevägen (sträcka 6), en 9 km gammal grusväg med 2 km rolig stig fram till Tjåkkelestugan. Vi tänkte vi skulle vara smarta och ta klättringen på grus då vi visste att Norgefararleden (sträcka 13) som vi skulle svänga av på var 18 km stig. Och alla som har cyklat fjällstig vet att det är längre än det låter… Det visade sig vara ett ypperligt smart val då turen passerade mitt tidigare längsta pass på 2 timmar med 3, 4, 5 och 6 timmar!

Efter att vi fikat i stugan började vi cykla det som skulle vara den lätt utförssluttande stigen till Klimpfjäll, oh so fel vi hade. efter fyra timmar väggade jag och la mig på ryggen, jag var egentligen inte orolig över att jag skulle ta mig fram, men har nog inte upplevt ett sånt energifall. Jag är ju van att vara rätt vältränad och uthållig. Som tur var hade vi choklad och spektakulär vy över Durrenpiken. Efter fyra timmar tog jag och A ett kort ifall vi inte skulle orka ta fler… haha, ansträngda leenden!

DSC_2963

Kvar av turen fanns lummiga björkskogar med löv som är så gröna så det nästan sticker i ögonen och böljande utförsstig, det var ändå värt det. Sedan, vila.

DSC_2964

Stekenjokk – Vielmesmakke (sträcka 1)

Flera gånger under lördagen pratade vi under turen att vi inte skulle cykla på söndagen, våra kroppar skull inte palla. Det var kul att vi fick en dag i fjällen lixom! Att sen vakna på söndagen och kunna resa sig upp, inte ha så ont och känna sig helt ok var inte väntat. Snabbt bestämde vi oss för att testa benen en dag till. En kan ju inte veta vart gränsen är om en inte testar den? Vi bestämde oss för att köra en lätt led, med rolig utförslöpa i slutet ca 18 km, dock över ett pass på 1050 meter. Det vi hade glömt från all vår tidigare erfarenhet av fjällen är ju att det är blött nå jävulskt och att det är snö och olika bäckar(forsar på 10 meter) som ska passeras…

Men vad gör det när solen skiner hela dagen?

Summeringen av helgen är att bra sällskap är bäst! Vackert väder i fjällen går inte att motstå och att min kropp verkar vara på väg åt rätt håll, jag kan pusha, ta ut mig och känna mig ok efteråt. Det är sån sjuk seger efter den här våren så jag bara vill gråta.

 

 

Hantverk, Walden och terapin av att elda ved

Jag är en drömmare. Jag vill bygga saker med händerna, se ett fjäll/en sjö när jag vaknar. Jag vill ge mig ut på en resa som kommer bli det stora äventyret. Bli klok, bli lugn och känna vinden i håret.

Klyschigt. Det är så gjort. Stockholmarna flyttade ut på landet på 70-talet, andra åkte på tystnadsretreat och hipsters idag läser Walden av Thoreau istället för deckare. Hantverk är det nya svarta. Men vad är det som gör att vi(jag) känner den här dragningskraften till det fria? Jag tror inte att jag egentligen passar för att leva i staden, även om jag även trivs i den. Fail: Jag bor i staden, jobbar heltid och lever alltså inte som jag lär.

Jaja, vi får väl se vad som händer, jag får väl skämmas här på bloggen om ett år eller två när inget har hänt. Tills dess ska jag tända så många brasor jag kan och bo så många nätter ute som jag kan under sommaren. Någon som har en bit vacker jord eller ett torp att börja med?