Lofoten baby!

När en precis har hämtat upp sin sambo, mött upp nya vänner på vägen (Johanna och Erika) och ska möta den heliga treenigheten av turande igen (Andrea & Martin) blir jag exakt såhär glad. Att solen skiner på Lofoten har väl iofs kanske med det att göra oxå… (observera ändå att dunjackan är på)

Planen var typ att vi inte hade en plan, förutom att vi var tre bilar som skulle mötas en viss dag, vid början av en viss stig. Perfekt plan för någon som smittats av oförmåga att planera och lever lavidaloca dag för dag, som ett löv för vinden (alltså alla dagar jag inte jobbar 8-5).
Vi hade med oss Steve, min partner in crime (alltså bilen och jag har varit ihop längre än Jacke och jag), så sovplatsen är alltid med. Det var med lite tur ändå, eftersom jag en morgon i Ullådalen sprang lycklig ut ur bilen för att koka kaffe och stängde dörren… den lät *klick klick* – och där stod jag utan jacka, mobil och nycklar, på en dimmig, regnig parkering mitt i skogen. Tacka satan för assistansbilar och pengar på kontot och mot Norge bar det av!

Det blev lite sånt här… (tack Andrea Mannberg för bilder och Jakob såklart)

Lite spel i midnattssol drickandes vin, samt mina extreemt bruna vader, check it out!

Lofoten, du var en fest, jag vill tillbaka snarast! (eller valfri annan plats i Norge…) Tack för ypperligt underbart sällskap Johanna, Erika, Martin, Andrea och Jako!

 

Advertisements

Kebnekaise dreaming

Äntligen var vi påväg.
Pulkan var packad till max med topptursutrustning, mat och snax för knappa fem dagars påskhäng på Kebnekaise fjällstation med bästa Tryggve.  Ett drömmål var att checka in nordtoppen via sydtoppen, få in två i en smäll liksom.

Umeå – Kebnekaise fjällstation tog ganska exakt 12 timmar, vilket var förvånande, vi hade nog räknat med mer 14-15 timmar. Antecknar till framtiden att det är helt möjligt att åka över dagen och komma fram innan middagen. Antecknar även att det där med en pulka i 60 kg-klassen är mycket, mycket jobbigt att dra i 19 km för när jag vaknade på morgonen efter kunde jag knappt gå och det var framsida lår som var helt slut. Den dagen gick vi en kortare tur då det var snöigt och dålig sikt för att ladda till lördagen och toppförsöket med lovat bättre väder. Vilket var tur, för mina framsidor var inte kapabla att åka skidor utförs utan att stanna var tredje sväng.

Vi gick upp tidigt på lördagen för att kunna vara redo att gå vid 08.00, vi hade bokat påskmiddag vid 17.00 och ville vara tillbaka då (optimister). Men en bra dag ska det gå att gå upp och ner på 8 timmar, kanske inte till nordtoppen, men iallafall sydtoppen.

På vägen upp njöt vi i solen, men vi visste också att det skulle vara ostabilt under förmiddagen, så ryggsäckarna var fulla med kläder för eventuell kyl- och blåsatacker.

När vi kom upp på glaciären och såg väggen vi skulle klättra var det mörkt, blåsigt, dålig sikt och kallt nanting. Planen var att vi skulle möta upp ett gäng vid väggen för att äta lunch och fortsätta. De andra vände för att det var så kallt och blåsigt och när vi kom till väggen var det för kallt för att äta lunch (japp, jag har lärt mig nu att äta när jag kan nu, inte för att jag vill, hoppas jag..).

Efter första klättringen med skidorna på ryggen och stegjärn på fötterna var det dags att säkra in oss i repen. Här var det nog tredje gången vi var på väg att vända pga kyla. Vid det här laget hade jag sex lager kläder på överkroppen och dubbla handskar. Men alla var peppade på att testa och se om vinden skulle lägga sig när vi kom upp en bit i skrevan, det gjorde det, så vi fortsatte. Men energinivån var under komfortabel nivå, men eftersom det var en stuga vid kanten, så visste vi att vi skulle kunna äta och värma oss lite, så det var bara att fortsätta.

Vi värmde oss, åt, och bestämde oss för att fortsätta till sydtoppen, men att vi skulle skippa nordtoppen. Vi var dels för långsamma och det var för dålig sikt och flera av oss var i lite för dåligt skick, frusna och trötta. Jacke tog toppbild på mig framför nya säkerhetsstugan vid sydtoppen. Det var det närmaste toppbild vi kom.

För såhär såg det ut på toppen , ingen var intresserad av att stanna, eller fota, haha så kul att vi kämpat i sju timmar för att snubbla på mållinjen. Vilken pers, alltså 1500 höjdmeter är ju högt och så, men inte oändligt högt, men den här kylan och blåsten krämade liksom ur all ork.

Det var bara att vända och ta sig ner mot klättringen igen. Jacke spexade och hoppade omkring, det var faktiskt helt ok på toppen, det fanns nysnö i fält som gick att leka på.

Efter klättringen ner, på glaciären, sken solen upp och vi såg toppen för första gången.

Det kändes ändå fint att få ha gjort det och att vi pallade kylan, vinden och en kyleffekt på närmare -40. Tack finaste gänget för att jag fick följa med på det här! Tryggve – bästa guiden, Jacke, Sofi, Elliot och Lennart som hakade på oss under klättringen!

Sen var det bara njut på vägen ner, 40 cm nysnö i 1000 höjdmeter. Vilken belöning ändå!
Och vi traskade in på påskmiddagen 17.02, precis i tid! Hurra!

……………..

Det som var lite speciellt med den här resan var att jag inte primärt var rädd för laviner hela tiden. Förhållandena var ganska stabila och de åk vi gjorde var bra, lite exponerade ibland, men det kändes som att jag kände glädje i de beslut vi tog. Att jag kunde åka skidor utan att vara primärt rädd, alltså irrationellt rädd. Det är första gången på tre år som jag njutit av skidåkningen så.
Sista dagen fick jag lite frossa i sista klättringen upp på en annan topp, det lutade strax över 30° och jag valde att gå ifrån spåret, för att sen gå tillbaka. Jag borde ha pratat där mer med gruppen och litat mer på mitt eget omdöme. Men det gick bra och jag har möjlighet att lära mig mer för framtiden. För jag ser en framtid i min skidåkning, även om den inte är lika oskyldig och självklar som den var innan 2014.

(ber även om ursäkt för dålig bildkvallite, en blandning av oredigerade foton, smutsig lins och mobilkamera, men men det är ju inte en fotoblogg, än..)

[RR] Chira trail, Gran Canaria

När vi googlade efter Chira trail fick vi två alternativ, gps-koordinater som visade en sträcka och en Strava som visade en annan sträcka. Men det var ändå inte helt enkelt att översätta det till vandringskartan vi hade. Men vi skissade ut en väg och satte oss i bilen för att åka upp till Santa Cruz! Och just då strålade solen igen! (det hade regnat, haglat och snöat i bergen i två dagar)

Den sträckning vi tänkte oss slutade upp i Ayagaures, precis som dagen innan, men den här var lite längre, men det finns möjlighet även här att ta sträckningen uppför på motsatt sida i Ayagaures för att hamna ner i ravinen vi cyklade tidigare igen. Första sträckningen till Chira var 9 km och var skyltad med S60, sedan såg det ut att vara en klättring på namnlös grusväg för att bli ca 13 km namnlös stig utförs, en klättring och sen en sista brant utförslöpa ner i en annan ravin. Karaktäristiskt här är att det är bäckraviner och dalar som leder ut till havet och det gör det hyfsat lätt att hitta, så länge du förstår vilken ravin du är i. Vi körde old style, med karta och skippade att köra med GPS, men det går ju även fint om en är van med det.

Direkt från asfaltsvägen var det grusväg en bit, för att sedan svänga iväg och bli en böljande, ganska bred stig med många svängar. Det böljade upp och ner, så det var både trampande och pumpande.

Jag fick ingen punka, men min käre medcyklist stod såhär inte bara en gång. Skillnaden på att ha stigdäck och lite grövre däck gissar jag. Men det var lite klurigt, för tvärsöver stigen stack det regelbundet upp stenar som stod på högkant, jag gissar att det är för att leda bort vatten när det regnar, så stigarna blir kvar. Men det var inte bara en gång som jag hörde hur fälgen slog i sten. Så tips är att välja de lite tyngre däcken och ha med många slangar och extra lagningskit.

När det var kanske 1/3 av stigen kvar till grusvägen där vi skulle ta av uppför så började terrängen ändras, det började bli mer exponerat och mer sten. Kände mig ändå mer trygg den här dagen och jag kände att många kurvor var helt möjliga att ta, men hjärnspökena var framme många gånger när en ska svänga 10 cm från en stenmurskant… Jacke satte allt galant, jag fick nöta några gånger. Vi hade ju inte bråttom och vädret var fint.

Och plötsligt var Chira trail slut och det blev klättring för hela slanten, av med skydden och knäppa upp ryggsäcken. Det var brant, men cyklingsbart hela vägen.

Efter 20 minuter eller så var vi på toppen, molnen omringade oss på toppen på ca 1250 moh och tröjan åkte på. Marrans fina rosa Orange Five fick äntligen uppleva lite topptur igen, jag tror att den var riktigt glad över att få leka igen!
Efter vi fikat bar det av utförs länge och stigen var lite smalare och roligare. Här blev det att stanna flera gånger och vila för att kunna ta krux säkert utan att vara för trött.

De roligaste partierna är självklart inte fotade, men det är ju så det ska vara. Där cyklade vi med stora leenden och njöt av att få cykla igen.
I det stora hela så var det inte en superteknisk cykling, det var rejält exponerat ibland så en fick hålla blicken i styr. Det fanns vissa krux som jag inte ens gav mig in på pga. exponering och inte eg. att det var tekniskt. Efter sista klättringen för att ramla ner i dalen vid Ayagaueres gick jag i princip hela fallhöjden, jag rullade vissa bitar, jag skulle klassa det som svart downhilled, bara sten, switchbacks och exponerat på det. För er som gillar det – kör! Men som andra dag på året, inget för mig. Jacke tog nästan hela ner, jag är mäkta imponerad och var livrädd mest hela tiden. J är en sjukt kompatibel cyklist i fjädervikt och spänstig som satan, men när jag som livskamrat ser att det är 5-10 meter nära stup bredvid så gör det lite ont i magen.

Tack för att jag fick tura med dig <3. Vi gör det igen!

Och tack till min grymma cykel, jag känner mig så mycket mer modig med en längre flackare cykel.

Lyngenalperna och Tromsö

Resan börjar här. Om vi hoppar en lång flygresa med fint sällskap och första trampandet uppför ett berg och första kallsnösvängarna ner på länge. Jag och Jen hade försökt boka en helg till Tromsö hela våren och nu var vi här och SOLEN visade sig från sin bästa sida. Det fanns inte så mycket annat att göra än att le och posera efter vårt första åk på dessa underbara berg.

Foto: Andrea Mannberg www.hungryhen.wordpress.com

Ibland känns ord för stora, så jag tror Lyngen får tala för sig själv i det här fallet. Jag vet att jag tappade orden när vi nådde toppen på Storgalten. 1200 hm och mina ben var så trötta så jag sen fick stanna fler gånger på vägen ner för att hålla ihop. På parkeringen träffade vi på halva Gällivare och fina Emma Söderlund. Livet.

DSC08556
Foto: Andrea Mannberg

IMG_8360 IMG_8368 IMG_8369 IMG_8385 DSC08585 Foto: Andrea Mannberg

DSC08588 Foto: Andrea Mannberg

IMG_8398 IMG_8401

Men skidåkning är inte bara en fest. Inte för mig iaf. Spåren av oro, en sund oro och en irrationell oro finns nästan alltid där. Fast det vet ni redan, men det är viktigt att ha med sig. Skidåkning är inte bara solskensbilder och även om solen skiner ska en inte alltid ge sig ut. Dagen efter Lyngen gick vi upp för Storstolpan, som ligger längst ut på Kvalöja med en fantastisk nordsluttning. Vi hade tittat på kartan innan, på lutningar och på snöläge. Jag hade bestämt mig innan den här resan för att arbeta med min rädsla, att vara rationellt rädd, men inte rädd bara för sakens skull. Men när vi kom dit så kalasade rädslan helt över mig. Spåret som skidåkarna innan hade lagt på morgonen, var lagda på ett annat ställe än vi tänkt gå och vi valde att följa det spåret, och det var brant. Satan så rädd jag var, det var helt över min komfortzon. Det gick bra, men kändes sådär om jag ska vara ärlig. Jag hade många kloka människor med mig och vi har pratat om hur vi kände och hur vi kunde gjort annorlunda. Mitt tips, ha fantastiska människor omkring dig och prata om det ni ser och respektera varandra. Nu till skidåkningen! Kanske den bästa skidåkningen i år! Kallsnö och fin lutning! Och att jag blev så trött så jag inte orkade hålla emot när det började gå fort så jag satte mig på rumpan.

IMG_8403 DSC_0992 Foto: Skrot-Disa www.disasterphoto.wordpress.com

DSC09533Foto: Andrea Mannberg

Orkar ni med en dag till? Jag orkade tydligen snubbla mig upp för 1000 hm till sista dagen. Är förundrad över att jag nästan kände mig piggare och piggare för varje dag. Typiskt mig, när jag är igång är det bara att hänga med. (Och hälsena och tå höll denna gång, tack kroppen!)
Vi avslutade med att turista oss upp för en soldränkt solsida, Gråtind, som ligger sydligt på Kvalöja.

IMG_8413 DSC09559  DSC09560 DSC09567 IMG_8426

DSC09573Foto: Andrea Mannberg

Tack Andrea och Martin för att vi fick hänga med er! Tack Jen för bästa ressällskapet och kul att träffas Skrot-Disa! Och JA, jag tror att vi kommer tillbaka!

Packryggsäck och turskidor

Att få till de här fjällturerna har väl gått sådär under våren. Det har varit många om/men och prioriteringarna har väl inte riktigt varit fokuserade på skidåkning. Men plötsligt stod alla månar och solar i rad, jag slutade tidigare, solen sken och en skinande Jen plockades upp på Berghem. Vi skulle gå med packryggsäck mot Klövern. För att göra en lång resa kort och istället bjuda på några fina bilder så beskriver jag allt i några punkter istället.

IMG_8313

  • Om du har två ryggsäckar, sätt inte den ena utanför den andra. Och glöm för sablar inte att tömma den ryggsäcken.. detta leder till onödigt lidande och månskensturen blir lite förstörd av att du håller på att falla bakåt i halvstormen.
  • Kolla upp när IKSU frilufts har sina träffar i fjällen, fjället kan bli trångt annars.
  • Jag kan tydligen inte ens när jag är i fjällen sluta vela om vad min komfortzon på skidor är. Jen hade stort tålamod och vi fick ändå åka lite skidor trots dålig sikt.
  • En halvtimme i solen utan solskyddsfaktor leder till en bränd näsa och ont i flera dar efteråt
  • Jag upptäckte att min slalomträning i Bygdis i vinter hade gett resultat, jag kan ju faktiskt åka skidor.
  • Att åka utförs med 20 kg packryggsäck funkar faktiskt. Att Jen ACEar detta på snowboard gör mig evigt imponerad!

IMG_8339 IMG_8328 IMG_8319

1,2,3 Hemavan

Hemavan verkar vara vinterns fjäll, i alla fall för mig. Är inte superförtjust egentligen, men det är fjäll och ofta är ju sällskapet viktigare.

På nyår var jag där några dagar med det här festliga, men lite frysande gäng.
IMG_8038

Här frös vi lite när vi försökte gå på tur, lavinrisk just här ca noll, det saknades pga stormen även snö på backen. När vi kom ner i skogen grävde vi lite, fick ont i magen av att stå i 25-30° lutning, inte riktigt komfortabel att ta rationella beslut än tydligen.

IMG_8042

Analys, svaga lager långt ned, men vindpackat nå jävulskt en meter ner från ytan. Här knytnävar Andrea snön. Vi cruisade ner i bristande skare och spelade spel istället. Dagarna innan hade vi lekt i fluff i systemet och gjort bakåtkullerbyttor, så nästa dag kände vi oss redo för Ryfjället.
12493557_10153468237051374_6437164603247393116_o

Strålande sol, kallt på riktigt och vindstilla. En riktig njutardag. Solen orkade nästan inte upp, men det var så mäkta fint att få plåga låren lite uppförs. Vi såg många spår på vägen upp och följde en glad räv, det kändes fint till jag stannade och såg dessa underbara spår…
12471603_10153468238766374_7608788193913278822_o

Ett stycke lo! Vi spanade över fjället, en den syntes inte till. Vi trampade lite till och drog av hudarna för att få lite lek och det var verkligen över förväntan. I alla små svackor låg det fin inblåst snö och det gick att göra riktigt fina svängar.

Vissa hoppar bättre än andra och jag snubblar fortfarande ganska ofta i snön. Att ha två skidor istället för en snowboard är fortfarande inte alltid lätt.

För två veckor sedan snubblade jag i snön när jag var i Hemavan igen, det såg ut ungefär såhär.

DSC05008

Den lilla björken snurrade min arm ett varv och nu har jag onda muskelfästen och kanske en liten spricka. Tur att en inte har bara en, utan två läkare med sig, hihi. De trodde nog att jag skulle läka ihop igen, puh. Vi åkte hem och spelade spel och bastade, inte fy skam det heller. Dagen innan fick vi i alla fall en fin tur upp på Gemken. Eller nja, vi vände kanske 20 h.m. före toppen, för sikten var under 5 meter och vi skulle nog inte märka om vi var på den. Ett riktigt flackt åk, men ravinen ner är ju rätt lekfull. Nästa gång blir det upp på Praahkoetjåhke istället, har en fin tur för några år sedan i minne. Men den turen vill en ha mer sikt på och ej behöva kompass för att ta sig ner. Rätt tur för rätt dag helt enkelt.

IMG_8180

 

DSC04970 DSC04975

 

Hemavan revisited

Mörkret kom och med den jobbdimman.
Men i 26 september gjorde jag årets första tur i Västerbottensfjällen, bättre sent än aldrig!

På resan fanns grrls in crime, Annika, Jen och Emma. Vi vaknade till strålande utsikt, vilket tyvärr var det enda fina väder vi såg den dagen…

Valet föll på Kungsleden, då vi inte ville gå på höjd, då topparna låg i molnen. Vi tog Syterbäcksleden upp och fick lyssna till forsen och sakta se dalen bli mindre ju högre vi kom. Till en början duggade det, men vi kämpade på.

Väl på leden så kändes det direkt att det var rätt val, den myser både upp och ned, även om det lutar uppför hela vägen till syterskalet. Tekniskt roligt, halt och en får akta sig för att bli blöt om fötterna.. Mina sealskins höll fötterna torra de första 90 minuterna iaf. När vi väl kom fram till Viterskalsstugan hade fötter och händer tappat känsel och det var som inte ett val att äta utomhus, så vi smög in i stugan och tände en eld. Eftersom vi inte hade bråttom så satt vi där över timmen och eldade.

Men det blev dags att ta sig an den roliga delen. Utförs. Trots motvinden så gick det som en dans och endast några mindre vurpor hände. Jag föll helt av stigen och det kunde ha gått riktigt illa, då jag föll tre meter, men jag lyckades hugga tag i en gammal en och jag fick bara ett litet blåmärke.

10986947_10152952699566735_5835344042565190756_o

Foto: Jen

IMG_7861

Glada cykelpersoner (innan regnet helt hade tagit sig in)

IMG_7862

Här skulle en kunnat sitta och hänga många timmar, tyvärr var det för kallt. En annan gång Gadget.

Inte så många cykelbilder, vi skyndade oss ned, men cykling är roligt ändå!?

IMG_7865

 

Jag och Jen drömde om att tälta och trotsade vädret, regnet och kylan. Måste ändå säga att det är sjukt peppigt att hitta någon som hittar glädje i att lida lite lagom. Vi badade innan vi eldade och vi badade när vi vaknade. I skrivande stund har jag faktiskt även badat i november, får se om det håller i sig, så att jag får bada även i december!

Efter badet började himlen bli ljusare och om en är lite positiv så är det nog en strimma sol på bergen. Vi åkte då mot Tärnaby för att ta en klassisk liten tur på Laxfjället.

IMG_7080

 

12045269_10152952699876735_8544115007051888991_o

Foto: Jen

Strålande avslutning på finfin fjällhelg blev det.
Tack för sällskapet!