Lofoten baby!

När en precis har hämtat upp sin sambo, mött upp nya vänner på vägen (Johanna och Erika) och ska möta den heliga treenigheten av turande igen (Andrea & Martin) blir jag exakt såhär glad. Att solen skiner på Lofoten har väl iofs kanske med det att göra oxå… (observera ändå att dunjackan är på)

Planen var typ att vi inte hade en plan, förutom att vi var tre bilar som skulle mötas en viss dag, vid början av en viss stig. Perfekt plan för någon som smittats av oförmåga att planera och lever lavidaloca dag för dag, som ett löv för vinden (alltså alla dagar jag inte jobbar 8-5).
Vi hade med oss Steve, min partner in crime (alltså bilen och jag har varit ihop längre än Jacke och jag), så sovplatsen är alltid med. Det var med lite tur ändå, eftersom jag en morgon i Ullådalen sprang lycklig ut ur bilen för att koka kaffe och stängde dörren… den lät *klick klick* – och där stod jag utan jacka, mobil och nycklar, på en dimmig, regnig parkering mitt i skogen. Tacka satan för assistansbilar och pengar på kontot och mot Norge bar det av!

Det blev lite sånt här… (tack Andrea Mannberg för bilder och Jakob såklart)

Lite spel i midnattssol drickandes vin, samt mina extreemt bruna vader, check it out!

Lofoten, du var en fest, jag vill tillbaka snarast! (eller valfri annan plats i Norge…) Tack för ypperligt underbart sällskap Johanna, Erika, Martin, Andrea och Jako!

 

Advertisements

Two stage rocket

Jag är just nu en tvåstegsraket. Där steg två inte riktigt vill infinna sig. Jag kommer igång. Jag vilar. Jag kommer igång. Jag vilar. Nu är jag igång, igen. Håller andan.

Midsommar firades i Järvsö. Med massor av fina personer, men speciellt dessa två, som idag lämnade Umeå och som jag inte vet när jag får se igen. Personer som varit min vardag, som nu ska ut på nya fantastiska äventyr. Som jag redan längtar till att besöka i Troms.
Såklart togs inga cykelbilder, men jag hade trots få cykeldagar i år en av de bättre cykeldagarna i livet, och foten höll sig i chack hela helgen.

Så bra att jag igår var ute nästan en hel timme. Lite stel idag, men jag tror på att det nu håller på att ske en förändring. Det har ändå snart gått tre månader.11056443_815187175184599_5408790950155286726_o

På torsdag är jag förhoppningsvis här. Lost Lake, med Mt Hood i bakgrunden. Många mil ska köras, träd tittas på, vågor badas i och finöl drickas och god veganmat från gatukök att ätas.

Vi kanske hörs innan, vem vet.

Jag vill aldrig gå och lägga mig ljuset

Efter succén i helgen som jag inte tänkte prata om för idén var dum(ingen cykling innan tidigast augusti…), men det gick ju sjukt bra, alltså jag cyklade en DH-cykel för första gången!!! (och ingen fotade) nedför en DH-bana!!! (den välcyklade “banan” i Bygdsiljum, nu slät och fin och perfekt för en person som bara vill rulla och få lite lite luft) Så pratade vi i bilen på vägen tillbaka till Umeå att det vore ju kul att testa på att klättra lite ute om det var fint väder och så.

Så blev det.
Vi blev en full bil och styrde mot Starrberget. Det var mulet när vi åkte, men när vi kom fram och jag gått anmarschen med mina stavar så lyste solen på ett sånt där sätt som den bara gör när det är tidigt på sommaren, så en inte vill gå hem, inte sova, bara va ute!

Innan jag vågade mig på med skorna och se om det ens var möjligt gjordes det eld av småpinnar, vi kokade soppa på en spik (eller nudlar med tofu och champinjoner) och hade på mygga för andra gången. De andra visade storform för första uteklättringen, så en ville ju inte vara sämre.
Skorna åkte på, rep var bara uppdraget på en 5a nånting…(hittade tyvärr inte föraren på nätet nu) jag började klättra, insåg att den var lite svår som första klättring, men efter några tjuvvilor i repet så var jag uppe. Höftens små ickemuskler skrek, så det blev bara den då och nästa gång blir det kanske två vändor. Sakta sakta.