Lofoten baby!

När en precis har hämtat upp sin sambo, mött upp nya vänner på vägen (Johanna och Erika) och ska möta den heliga treenigheten av turande igen (Andrea & Martin) blir jag exakt såhär glad. Att solen skiner på Lofoten har väl iofs kanske med det att göra oxå… (observera ändå att dunjackan är på)

Planen var typ att vi inte hade en plan, förutom att vi var tre bilar som skulle mötas en viss dag, vid början av en viss stig. Perfekt plan för någon som smittats av oförmåga att planera och lever lavidaloca dag för dag, som ett löv för vinden (alltså alla dagar jag inte jobbar 8-5).
Vi hade med oss Steve, min partner in crime (alltså bilen och jag har varit ihop längre än Jacke och jag), så sovplatsen är alltid med. Det var med lite tur ändå, eftersom jag en morgon i Ullådalen sprang lycklig ut ur bilen för att koka kaffe och stängde dörren… den lät *klick klick* – och där stod jag utan jacka, mobil och nycklar, på en dimmig, regnig parkering mitt i skogen. Tacka satan för assistansbilar och pengar på kontot och mot Norge bar det av!

Det blev lite sånt här… (tack Andrea Mannberg för bilder och Jakob såklart)

Lite spel i midnattssol drickandes vin, samt mina extreemt bruna vader, check it out!

Lofoten, du var en fest, jag vill tillbaka snarast! (eller valfri annan plats i Norge…) Tack för ypperligt underbart sällskap Johanna, Erika, Martin, Andrea och Jako!

 

Cykelpepp och coachutbildning i Falun

Redan förra året pratade jag med eldsjälarna i Luleå Terrängcykelister om att dra ihop en ledarutbildning. De och vi hade arrangerat lyckade girlcamps och vi kände att det fanns så mycket potential och pepp här. Genom att träffas och snacka teknik och grunder ville vi bli bättre coacher för de som anmäler sig till våra camps.

Vi träffade Tomas Johansson aka @Crosstompaofficial under SM i Bygdsiljum 2016 och siktade högt. Vem är bättre på att lära ut än Tompa tänkte vi!? Sagt och gjort och lite väntan så åkte vi sex personer till Falun helgen 20-21 maj för att bättre lära oss att lära ut och genom det sprida ännu mer MTB-glädje!

Under helgen gick vi genom vett och etikett i park och trafik, bra ledaregenskaper, pumpa, manuals, kurvtagning, broms/växelteknik och teknik uppförs och nedförs. Genom att lära mig tekniker och öva själv upplevde jag att jag blev bättre på att förstå vad det är jag ska titta på hos andra. Väldigt pedagogiskt och jag känner att grundtekniken sitter lite bättre efter helgen.
Men hemläxan är gedigen och lång, back to basics. Jag tror inte det går att fuska och bli snabb och samtidigt vara en säker cyklist som undviker skador.

Här är några bilder från helgen. Datum för girlrides i Bygdsiljumbikepark kommer inom kort!

Foto: Johanna Myrland

Sveriges mysigaste bike park

Ja! Hurra! Nu är det dags att premiära filmen om vår bike park som vi gjorde förra året. Jag får en stolthets/glädjetår i ögat varje gång jag ser den. Alla timmar som har lagts dit känns 100% värda det. Att driva, bygga och hänga i en bike park har ändå varit en dröm sedan jag var tonåring. Synd att det bara går att lägga tid efter det betalda jobbet för att göra det. Men vi växer stadigt varje år, med flera besökare och nya vänner.
Välkomna söndag 11 juni kl. 10 – då kör vi!

[RR] Chira trail, Gran Canaria

När vi googlade efter Chira trail fick vi två alternativ, gps-koordinater som visade en sträcka och en Strava som visade en annan sträcka. Men det var ändå inte helt enkelt att översätta det till vandringskartan vi hade. Men vi skissade ut en väg och satte oss i bilen för att åka upp till Santa Cruz! Och just då strålade solen igen! (det hade regnat, haglat och snöat i bergen i två dagar)

Den sträckning vi tänkte oss slutade upp i Ayagaures, precis som dagen innan, men den här var lite längre, men det finns möjlighet även här att ta sträckningen uppför på motsatt sida i Ayagaures för att hamna ner i ravinen vi cyklade tidigare igen. Första sträckningen till Chira var 9 km och var skyltad med S60, sedan såg det ut att vara en klättring på namnlös grusväg för att bli ca 13 km namnlös stig utförs, en klättring och sen en sista brant utförslöpa ner i en annan ravin. Karaktäristiskt här är att det är bäckraviner och dalar som leder ut till havet och det gör det hyfsat lätt att hitta, så länge du förstår vilken ravin du är i. Vi körde old style, med karta och skippade att köra med GPS, men det går ju även fint om en är van med det.

Direkt från asfaltsvägen var det grusväg en bit, för att sedan svänga iväg och bli en böljande, ganska bred stig med många svängar. Det böljade upp och ner, så det var både trampande och pumpande.

Jag fick ingen punka, men min käre medcyklist stod såhär inte bara en gång. Skillnaden på att ha stigdäck och lite grövre däck gissar jag. Men det var lite klurigt, för tvärsöver stigen stack det regelbundet upp stenar som stod på högkant, jag gissar att det är för att leda bort vatten när det regnar, så stigarna blir kvar. Men det var inte bara en gång som jag hörde hur fälgen slog i sten. Så tips är att välja de lite tyngre däcken och ha med många slangar och extra lagningskit.

När det var kanske 1/3 av stigen kvar till grusvägen där vi skulle ta av uppför så började terrängen ändras, det började bli mer exponerat och mer sten. Kände mig ändå mer trygg den här dagen och jag kände att många kurvor var helt möjliga att ta, men hjärnspökena var framme många gånger när en ska svänga 10 cm från en stenmurskant… Jacke satte allt galant, jag fick nöta några gånger. Vi hade ju inte bråttom och vädret var fint.

Och plötsligt var Chira trail slut och det blev klättring för hela slanten, av med skydden och knäppa upp ryggsäcken. Det var brant, men cyklingsbart hela vägen.

Efter 20 minuter eller så var vi på toppen, molnen omringade oss på toppen på ca 1250 moh och tröjan åkte på. Marrans fina rosa Orange Five fick äntligen uppleva lite topptur igen, jag tror att den var riktigt glad över att få leka igen!
Efter vi fikat bar det av utförs länge och stigen var lite smalare och roligare. Här blev det att stanna flera gånger och vila för att kunna ta krux säkert utan att vara för trött.

De roligaste partierna är självklart inte fotade, men det är ju så det ska vara. Där cyklade vi med stora leenden och njöt av att få cykla igen.
I det stora hela så var det inte en superteknisk cykling, det var rejält exponerat ibland så en fick hålla blicken i styr. Det fanns vissa krux som jag inte ens gav mig in på pga. exponering och inte eg. att det var tekniskt. Efter sista klättringen för att ramla ner i dalen vid Ayagaueres gick jag i princip hela fallhöjden, jag rullade vissa bitar, jag skulle klassa det som svart downhilled, bara sten, switchbacks och exponerat på det. För er som gillar det – kör! Men som andra dag på året, inget för mig. Jacke tog nästan hela ner, jag är mäkta imponerad och var livrädd mest hela tiden. J är en sjukt kompatibel cyklist i fjädervikt och spänstig som satan, men när jag som livskamrat ser att det är 5-10 meter nära stup bredvid så gör det lite ont i magen.

Tack för att jag fick tura med dig <3. Vi gör det igen!

Och tack till min grymma cykel, jag känner mig så mycket mer modig med en längre flackare cykel.

[RR] Devil trail eller double double? Gran Canaria

Efter en vecka utan att ha haft möjlighet att boka shuttle eller få hjälp att hitta på Gran Canaria så skriver jag två RRs på de stigar vi cyklade.
När vi cyklade första dagen blev vi omåkta av ett gäng uppför och den första personen sa att leden hette double double, nästa person sa Devil trail. Allt är mycket oklart, eftersom firman de åkte med inte har en sådan stig!?

För att börja från början så var planen att jag och Jacke skulle ta med cyklarna när min pappa fyllde 70 och vi åkte till Gran Canaria. Vi hade planerat att lättjefullt boka turer med Free Motion, den största firman på ön, efter rekommendationer från Cykelkarin. De turerna var såklart fulla flera veckor innan och vi hittade ingen annan att shuttla oss innan vi åkte.

Snälla som mina föräldrar är, så lovade de att skjutsa oss upp i bergen.
Men vart? Jag älskar ju kartor och försökte hitta lämpliga stigar för en första tur för säsongen. Men det är ju väldigt svårt att veta hur stor en stig är i verkligheten jämfört med på kartan.
För att vara på den säkra sidan, så valde vi en gångled som inte var den minsta och som hade ett nummer, S57. Vi tog vägen upp till Tunte, eller San Bartolome och därifrån skulle vi klättra ca 300 hm över ett pass, för att ta en stig som leder till Ayaguares. För att klättra igen och ta oss ned i ravinen ner mot Maspalomas, vilket vi förstod var en vanligt ställe att cykla XC på.
Här är turen som den blev, röda markeringar för klättring och gröna för utförs.

Första klättringen var easy enough, vi var lite lata och gick på många ställen, för det var klättring åt det tekniska och branta hållet. Men när vi närmade oss toppen märkte vi att det kommer ikapp ett gäng och då hoppade jag upp på cykeln (här visar vi ingen lathet offentligt) och trampade upp, riktigt rolig klättring! (obs! bilderna visar inte det tekniska)

När vi kom upp fikade vi en kaka, satte på knä- och armbågsskydd. Det fina med att cykla på vandringsstigarna var att de är noga uppmärkta och det finns ingen tvekan om vars en skulle. Men var det grusväg hela vägen ner nu? Eller skulle det bli kul stig?

Vi rullade en bit utförs på en grusväg, vilken syntes tydligt på kartan, sen svängde vi av igen till höger på S57 och DÄR började cyklingen. Tajta switchbacks på sten, lite lagom exponerat, inget märkvärdigt (!). Kan inte säga att jag kände mig bekväm i de första, men det blev snabbt bättre och bättre. Jag hade lovat mig själv att jag inte skulle tänka för mycket den här resan, utan njuta av att vara på cykeln igen, ingen press. Men gånglederna här var tekniska och inte alls grusvägar. Vi letade en mindre stig på ett ställe för att gena och där var den för smal att cykla på. Det noterade jag till nästkommande stigval.

Ass with a view.

Hela vägen ner till Ayaguares var kul och det gick att cykla fort och det var brant. Jag fick stanna flera gånger för att det domnade i armarna och jag kände hur det började lukta bränt av bromsskivorna. Då och då kom lite mer tekniska kurvor och jag fick bita mig i tungan för att inta flyga över styret. Med tanke på att det var första cykelturen på nästan 6 månader så gick det ganska fort att komma igång ändå. OCH så rackarns roligt det ÄR! Cykla är mitt feel good.

Vi stannade under klättringen mot ravinen från Ayaguares och åt en potatissallad och njöt av utsikten.

När vi kom till toppen svängde vi av på första stigen till höger och sen var det bara att börna ner och hålla tungan rätt i munnen.

Ravinen var helt ärligt att passera en flodbädd, många gånger, med massa sten, i över en mil. Det skallrade i tänderna och hjärnan fick jobba för att hålla i sig. Det var rätt kul i början, att testa att köra så fort du kan, men blev lite tradigt till slut. Kul en gång, men kände inte att jag behöver göra om det igen.

Just det, testar en ny dämpare i år. En RockShox Monarch Plus RC3, känns väldigt bra hittills, har velat ha en dämpare som känns lite mer progressiv, får se hur jag känner när jag hinner cykla lite mer… och hur den tar en plattlandning…

I nästa inlägg ger vi oss på Chira trail och svarar på frågan, ska även du åka till Gran Canaria och cykla?

Ett eget rum

Jag vet inte hur det är med er, men jag är i ständig förhandling med mig själv.
– Om jag hoppar frukosten, så kan jag snooza en gång till…
– Jag hoppar att träna nu, för jag är ju lite trött/ har lite träningsvärk/ klockan är för mycket/ det är ju roligare med något annat…

När jag bodde i stan hade jag arbetat ut en helt sjuk situation där jag efter några år slutade upp med att jag aldrig var på jobbet innan halv nio – trots att jag bor fem minuter från jobbet. Jag tänkte att flytten kanske skulle bryta mina rutiner, för mina nya rutiner verkade för min latmask helt galna att förändra. Har jag lyckats?
Mjo, kan jag väl säga. Jag åker ofta 7.15 och är på jobbet innan 8, vilket typ aldrig tidigare har hänt. Funkar det med träningen då?

Här är svaret:
img_9736Det är fredagkväll i Bäck och jag sitter på trainern. Say no more. Straffet heter nuförtiden Röda rummet, där ska all lathet drivas ur kroppen (skämt, det är omöjligt), förhandlar jag med det jag egentligen själv vill göra, så blir ofta resultatet att jag får göra det någon gång jag verkligen inte vill det. För alltså, jag tränar ju för min egen skull, inte för någon annan. Jag vill orka cykla hela dagar runt runt i skogen i sommar och det gör jag inte utan grundkondis, det vet jag = jag får tråkigt i sommar.

MEN det är ju ett visst sken i den efterlämnade lampan i batik som sitter i taket. I rummet som inte kommer att putsas i kanten för det finns viktigare saker att göra. För jag har nu ett eget träningsrum där jag får förhandla hur jag vill, och det är inte illa!

SM-silver och folkfest i Bygdsiljum

Tomhet.
Efter ett stort arrangemang och en kroppslig urladdning är det nog en känsla som många känner. En känsla som även jag borde känt. Men veckan efter att vi arrangerat SM, så skulle jag fara och rejsa enduro. Men så blev det inte, jag och Jako köpte ett hus den veckan och påbörjade en renovering och en lägenhetsförsäljning. Ibland kommer livet emellan och jag har inte hunnit tänka så många tankar på SM förrän nu.

Så hur startar jag? Jag tror jag startar här:
Med ett tack till den underbara publik som fanns på plats under tävlingen, jag förstår och fattar inte hur vi kunde lyckas få dit så många människor. Antalet växlar med personer jag frågar, men någonstans mellan 6-700 personer hejjade på de tävlande. En sport som är väldigt liten, få vet om och ännu färre utövar, som tävlingssport det vill säga. OCH i Bygdsiljum, en by i ingenstans. Helt amazeballs!

14125730_1234396176625306_5462874646809113_o Nästa tack går till alla underbara funktionärer! Allt som allt 30-40 personer som bara ställde upp och fixade allt, mat, gräva bana, flaggvakter, tidtagare, säkerhetsansvariga, starters och liftpersonal. Här Lena i gul väst som hade ansvar att vara flaggvakt i den delen av banan som flest ramlade, inte ett lätt jobb att hålla känslorna i styr när människor faller. Men också en spännande parti att se!

14054497_1234396349958622_4823474407273199993_ooch de här två underbara medarrangörerna, banchef (som ändå utan att ha tränat banan särskilt fick en helt ok tid med 1.55 när herrelit vann med 1.43) med gammal ram och sadelstolpe och tävlingsansvarige som jag har spenderat större del av sommaren med. Ätandes samma burgare varje dag, grävandes, flyttandes sten – i sol och i spöregn för att få banan klar i tid!

1120160821195205000-vkwp-694x390Sen var det ju det där med att jag skulle tävla också. Jag hade gjort mig ansvarsfri under tävlingen för att kunna tävla, mycket för att det var få damer i elitklassen och såklart för att jag ville testa mina vingar i en downhilltävling igen. Jag testade ju enduro-SM i somras och det resulterade ju i att jag cyklade långsammare än jag cyklar normalt, så det finns ju lite mer där att hämta så att säga.

Jag ska inte gå in på veckorna innan, det kommer nog ett annat inlägg till det. Men jag kan väl säga att när jag började försöka öka farten där jag inte kände mig komfortabel, så kom ramlingarna. Jag vet inte att jag har ramlat så mycket sedan jag var nybörjare. De som känner mig vet att jag kör på säkerhet, jag är inte en gambler när det kommer till cykling. Alltså jag är ju inte en fegis, men jag åker inte över min komfort ofta. Med ramlingarna slutade jag kunna cykla och på tävlingsdagen hade jag inte tagit mig ner en enda gång innan starten utan att hoppa av cykeln.

14125617_1234396079958649_7616390619256271534_oMen så gick starten på kvalåket, jag hade köpt nya däck dagen till ära som ett sista grepp för att hålla mig på cykeln, i de inte helt torra förhållandena. Och helt plötsligt kunde jag cykla, det gick inte fort, men jag tog mig ner med några små smällar med handtagen i träden, med tredje bästa tid. Det var som en sten släppte från mina axlar. Jag hade egentligen inte behövt cykla mer den dagen, jag visste att jag kunde cykla igen och det räckte för mig. Men nu var det ju ett tävlingsåk och jag var återigen nervös för att ramla, det satt så färskt på näthinnan och tävlingsdjävulen att åka snabbare kickade in.

Jag kan inte säga mer än att när jag kom ner så visste jag att jag hade gjort ett bra åk. Jag visste att jag nog inte kunde göra ett mer sammanhängande bra åk, med den sommar jag haft och den träning jag gjort. Så jag var supernöjd. När jag sen ser att jag kapat tiden med nästan 10 sekunder och att jag kommer ner med snabbast tid just då så visste jag att jag hade kommit som sämst trea. Det var ändå min hemliga dröm. Att få en SM-medalj i downhill. 16 år efter att jag slutade tävla.

14079801_10153650097976400_8791747549501193696_nSofia Johansson tog det här kortet på mig efter prisutdelningen, min tid tid räckte till ett silver och här vet jag inte om jag håller på att skratta eller gråta. All stress från hela sommaren släppte och jag och min trasiga kropp var på banan igen.

Tack alla som hejjade och har grattat mig, jag är den gladaste tvåan i världen!
Har du inte testat downhill – gör det!

Sommartecken – Bike Parköppning

För två helger sedan öppnade vi äntligen för alla att komma och cykla i Sveriges kanske mysigaste Bike Park. (Helt objektivt:)) Parkeringen fylldes snabbt och solen sken, jag kände på en gång att det skulle bli en underbar dag!

IMG_9633

Liften öppnade och det var kö nästan hela dagen, en sån där lagom kö, så en hinner prata med alla och höra vad de gjort under vintern och hinna kolla in allas fina cyklar. 60 fina personer hade kommit för att cykla med oss, vilken lyx!

IMG_9634

Cykla med Karin – Karin var på plats och cyklade Moskito som aldrig förr på sin röda fina Specialized Enduro. Och ja, även denna gång var jag för peppad på att fota för att ställa in slutartiden ordentligt, men jag tänker att bilderna istället lyser med pepp och finhet.

IMG_9641

På plats var även Luleå Stigcyklisters finest. Erica och Johanna. De hade kört Girl Camp i Luleå helgen innan och gav oss massor av pepp till vår Girl Ride 2 juni. Tack för det! (Läs mer om vår Girl ride i Bygdsiljum 2 juni på vår Facebooksida. Våra hyrcyklar är i dagsläget uthyrda, men det finns platser att komma med egen cykel!)

IMG_9660 IMG_9652 IMG_9650

Sen grillade vi och hängde i solen som vanligt, kändes som ett sommarlovscamp för vuxna. Mycket mysigt. Det fina med dagen var att jag hann köra minst 4 intensiva timmar i parken och jag hade riktigt svårt att gå dagen efter av all cykling!

IMG_9647

Nytt för i år är att vi har en cykelklubb så att cyklister kan tävla och söka licens OCH superfina cykeltröjor och T-shirts. De säljs i backen, så kom gärna förbi! Här är Jacke och Tanders i våran tröja, eldsjälar. ❤

IMG_9670

 

 

Vardagscykling

Jag älskar vardagscykling. Nästan lika mycket som de stora äventyren.
Att cykla nästan varje dag, att känna att benen svarar, konditionen blir lite bättre, att en klarar saker som var svårt och krångligt förra året. Saker känns lättare och lättare. Det är en bortskämd och lyxig känsla, men ack så fin.

Nu är cyklingen äntligen i full gång. Såhär ser mina vardagar ut, med fint sällskap av UÅs stighänggäng. Hur ser dina vardagar ut?
Gammlia

IMG_7707

I20-skogen

IMG_9607

KFUM-dirten

IMG_7670 IMG_7677

I20-skogen, dirten och karusellen

IMG_9603

Röbäck

IMG_9577 IMG_9578 IMG_9584

Umeå, du är nog bra snäll mot mig ändå!

Bygdsiljumsbackens Bike Park…

… öppnar snart för säsongen. Jag har två fantastiska jobb, ett jag får betalt för, och ett som får mig att le och som gör mig lycklig in i hjärteroten, att bygga stig och cykla. Vi är redan igång med grävarbetet sedan några veckor tillbaka och kroppen har börjat vänja sig med hackan och träningsvärken i axlarna, att kotorna komprimeras lite varje gång jag hugger i en sten och de tvärgående blåsorna som bildas mellan fingrarna. Men det är värt varje sekund.

5 juni öppnar vi, om du är peppad på att bygga stig eller hjälpa till med SM-förberedelserna eller arrangemanget, skicka mig gärna ett mejl.

13147722_1160354257362832_8166956171807458750_o