Flashbacks, posttraumatisk stress eller hallucinationer, känt barn har många namn

hallucination_by_ganjalvi-d3ifq58“Flashback är ett psykologiskt fenomen av återupplevande, som innebär att en person återupplever något som tidigare skett, ofta i form av snabba ögonblicksbilder. Ordet kommer från engelskans flash för “blixt” eller “glimt”.

Vid händelsen blir ett stort antal stimuli (exempelvis lukter, miljöer, skarpa ljud) associerade till de starka negativa känslorna som upplevs under händelsen. När den drabbade senare möter någonting som påminner om händelsen så aktiveras dessa negativa känslor.” (källa: pålitliga wikipedia)

Efter olyckan har min hjärna spelat mig spratt. Till en början räckte det med att jag blundade och jag blev begravd, att någon sa skidåkning och jag blev begravd, att jag inte hade något som underhöll min hjärna och jag blev begravd.
Det är samma film som spelas upp varje gång. Jag står i den där träddungen, bergen är på min högra sida, jag ser nedåt bland träden och snön kommer och sväljer mig.

Med tiden har filmen tack och lov kommit mer och mer sällan.
När jag var och lyssnade på Cult of Luna förra helgen stod jag mot en vägg och mådde gott, jag hade äntligen tagit mig ut och lyssnade på grymma personer i mörkret och så BAM. Jag såg en kille som jag vet åker skidor, jag tänkte på skidor och helt plötsligt var jag inte där i mörkret längre… Jag begravdes i snö, kunde inte andas och bröstet knöt sig. Jag arbetade metodiskt med de redskap min kurator gett mig, jag accepterade känslorna och stoppade in dem i en godsvagn(finns olika metaforer man kan arbeta med när det gäller hjärnan, godståg verkar funka för mig…) och vinkade hejdå. Men det tog ändå flera minuter innan jag kände mig som normalt igen.
Jag har läst att de som upplever posttraumatiskt stressyndrom efter en olycka oftast är helt fria från dem ett år efter olyckan och det har ju bara gått tre månader. Men det är svårt att beskriva paniken av att helt plötsligt mitt i vardagen så dras en rullgardin ned över ögonen och det blir svårt att andas. Ingen annan än jag ser det jag ser eller känner det jag känner, så det är svårt att förklara för någon bredvid att jag behöver luft och någon att hålla i handen.

IMG_4411

Jag vet och jag är helt övertygad om att flashbacksen kommer att komma mer och mer sällan. En dag kanske de är helt borta, men jag får nog också acceptera att de kanske alltid kommer finnas där. Hjärnan är sjukt komplex och jag är väldigt glad att jag fick träffa någon direkt efter olyckan som hjälpt mig att sortera mina tankar och som jag vet att jag kan ringa om det känns ogreppbart.
Jag har under de senaste veckorna börjat läsa litteratur om medvetenhet, jag tror verkligen att vi kan styra väldigt mycket över våra tankar och hur vi väljer att reagera på olika händelser och tankar. Just nu läser jag Åsa Nilsonnes klassiker “Vem är det som bestämmer i ditt liv?: om medveten närvaro”. Efter den ska jag försöka scouta fältet och se om det kommit någon ny litteratur. Tips?

May the 4th be with you!


Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s