Lofoten baby!

När en precis har hämtat upp sin sambo, mött upp nya vänner på vägen (Johanna och Erika) och ska möta den heliga treenigheten av turande igen (Andrea & Martin) blir jag exakt såhär glad. Att solen skiner på Lofoten har väl iofs kanske med det att göra oxå… (observera ändå att dunjackan är på)

Planen var typ att vi inte hade en plan, förutom att vi var tre bilar som skulle mötas en viss dag, vid början av en viss stig. Perfekt plan för någon som smittats av oförmåga att planera och lever lavidaloca dag för dag, som ett löv för vinden (alltså alla dagar jag inte jobbar 8-5).
Vi hade med oss Steve, min partner in crime (alltså bilen och jag har varit ihop längre än Jacke och jag), så sovplatsen är alltid med. Det var med lite tur ändå, eftersom jag en morgon i Ullådalen sprang lycklig ut ur bilen för att koka kaffe och stängde dörren… den lät *klick klick* – och där stod jag utan jacka, mobil och nycklar, på en dimmig, regnig parkering mitt i skogen. Tacka satan för assistansbilar och pengar på kontot och mot Norge bar det av!

Det blev lite sånt här… (tack Andrea Mannberg för bilder och Jakob såklart)

Lite spel i midnattssol drickandes vin, samt mina extreemt bruna vader, check it out!

Lofoten, du var en fest, jag vill tillbaka snarast! (eller valfri annan plats i Norge…) Tack för ypperligt underbart sällskap Johanna, Erika, Martin, Andrea och Jako!

 

Cykelpepp och coachutbildning i Falun

Redan förra året pratade jag med eldsjälarna i Luleå Terrängcykelister om att dra ihop en ledarutbildning. De och vi hade arrangerat lyckade girlcamps och vi kände att det fanns så mycket potential och pepp här. Genom att träffas och snacka teknik och grunder ville vi bli bättre coacher för de som anmäler sig till våra camps.

Vi träffade Tomas Johansson aka @Crosstompaofficial under SM i Bygdsiljum 2016 och siktade högt. Vem är bättre på att lära ut än Tompa tänkte vi!? Sagt och gjort och lite väntan så åkte vi sex personer till Falun helgen 20-21 maj för att bättre lära oss att lära ut och genom det sprida ännu mer MTB-glädje!

Under helgen gick vi genom vett och etikett i park och trafik, bra ledaregenskaper, pumpa, manuals, kurvtagning, broms/växelteknik och teknik uppförs och nedförs. Genom att lära mig tekniker och öva själv upplevde jag att jag blev bättre på att förstå vad det är jag ska titta på hos andra. Väldigt pedagogiskt och jag känner att grundtekniken sitter lite bättre efter helgen.
Men hemläxan är gedigen och lång, back to basics. Jag tror inte det går att fuska och bli snabb och samtidigt vara en säker cyklist som undviker skador.

Här är några bilder från helgen. Datum för girlrides i Bygdsiljumbikepark kommer inom kort!

Foto: Johanna Myrland

Sveriges mysigaste bike park

Ja! Hurra! Nu är det dags att premiära filmen om vår bike park som vi gjorde förra året. Jag får en stolthets/glädjetår i ögat varje gång jag ser den. Alla timmar som har lagts dit känns 100% värda det. Att driva, bygga och hänga i en bike park har ändå varit en dröm sedan jag var tonåring. Synd att det bara går att lägga tid efter det betalda jobbet för att göra det. Men vi växer stadigt varje år, med flera besökare och nya vänner.
Välkomna söndag 11 juni kl. 10 – då kör vi!

Kebnekaise dreaming

Äntligen var vi påväg.
Pulkan var packad till max med topptursutrustning, mat och snax för knappa fem dagars påskhäng på Kebnekaise fjällstation med bästa Tryggve.  Ett drömmål var att checka in nordtoppen via sydtoppen, få in två i en smäll liksom.

Umeå – Kebnekaise fjällstation tog ganska exakt 12 timmar, vilket var förvånande, vi hade nog räknat med mer 14-15 timmar. Antecknar till framtiden att det är helt möjligt att åka över dagen och komma fram innan middagen. Antecknar även att det där med en pulka i 60 kg-klassen är mycket, mycket jobbigt att dra i 19 km för när jag vaknade på morgonen efter kunde jag knappt gå och det var framsida lår som var helt slut. Den dagen gick vi en kortare tur då det var snöigt och dålig sikt för att ladda till lördagen och toppförsöket med lovat bättre väder. Vilket var tur, för mina framsidor var inte kapabla att åka skidor utförs utan att stanna var tredje sväng.

Vi gick upp tidigt på lördagen för att kunna vara redo att gå vid 08.00, vi hade bokat påskmiddag vid 17.00 och ville vara tillbaka då (optimister). Men en bra dag ska det gå att gå upp och ner på 8 timmar, kanske inte till nordtoppen, men iallafall sydtoppen.

På vägen upp njöt vi i solen, men vi visste också att det skulle vara ostabilt under förmiddagen, så ryggsäckarna var fulla med kläder för eventuell kyl- och blåsatacker.

När vi kom upp på glaciären och såg väggen vi skulle klättra var det mörkt, blåsigt, dålig sikt och kallt nanting. Planen var att vi skulle möta upp ett gäng vid väggen för att äta lunch och fortsätta. De andra vände för att det var så kallt och blåsigt och när vi kom till väggen var det för kallt för att äta lunch (japp, jag har lärt mig nu att äta när jag kan nu, inte för att jag vill, hoppas jag..).

Efter första klättringen med skidorna på ryggen och stegjärn på fötterna var det dags att säkra in oss i repen. Här var det nog tredje gången vi var på väg att vända pga kyla. Vid det här laget hade jag sex lager kläder på överkroppen och dubbla handskar. Men alla var peppade på att testa och se om vinden skulle lägga sig när vi kom upp en bit i skrevan, det gjorde det, så vi fortsatte. Men energinivån var under komfortabel nivå, men eftersom det var en stuga vid kanten, så visste vi att vi skulle kunna äta och värma oss lite, så det var bara att fortsätta.

Vi värmde oss, åt, och bestämde oss för att fortsätta till sydtoppen, men att vi skulle skippa nordtoppen. Vi var dels för långsamma och det var för dålig sikt och flera av oss var i lite för dåligt skick, frusna och trötta. Jacke tog toppbild på mig framför nya säkerhetsstugan vid sydtoppen. Det var det närmaste toppbild vi kom.

För såhär såg det ut på toppen , ingen var intresserad av att stanna, eller fota, haha så kul att vi kämpat i sju timmar för att snubbla på mållinjen. Vilken pers, alltså 1500 höjdmeter är ju högt och så, men inte oändligt högt, men den här kylan och blåsten krämade liksom ur all ork.

Det var bara att vända och ta sig ner mot klättringen igen. Jacke spexade och hoppade omkring, det var faktiskt helt ok på toppen, det fanns nysnö i fält som gick att leka på.

Efter klättringen ner, på glaciären, sken solen upp och vi såg toppen för första gången.

Det kändes ändå fint att få ha gjort det och att vi pallade kylan, vinden och en kyleffekt på närmare -40. Tack finaste gänget för att jag fick följa med på det här! Tryggve – bästa guiden, Jacke, Sofi, Elliot och Lennart som hakade på oss under klättringen!

Sen var det bara njut på vägen ner, 40 cm nysnö i 1000 höjdmeter. Vilken belöning ändå!
Och vi traskade in på påskmiddagen 17.02, precis i tid! Hurra!

……………..

Det som var lite speciellt med den här resan var att jag inte primärt var rädd för laviner hela tiden. Förhållandena var ganska stabila och de åk vi gjorde var bra, lite exponerade ibland, men det kändes som att jag kände glädje i de beslut vi tog. Att jag kunde åka skidor utan att vara primärt rädd, alltså irrationellt rädd. Det är första gången på tre år som jag njutit av skidåkningen så.
Sista dagen fick jag lite frossa i sista klättringen upp på en annan topp, det lutade strax över 30° och jag valde att gå ifrån spåret, för att sen gå tillbaka. Jag borde ha pratat där mer med gruppen och litat mer på mitt eget omdöme. Men det gick bra och jag har möjlighet att lära mig mer för framtiden. För jag ser en framtid i min skidåkning, även om den inte är lika oskyldig och självklar som den var innan 2014.

(ber även om ursäkt för dålig bildkvallite, en blandning av oredigerade foton, smutsig lins och mobilkamera, men men det är ju inte en fotoblogg, än..)

[RR] Chira trail, Gran Canaria

När vi googlade efter Chira trail fick vi två alternativ, gps-koordinater som visade en sträcka och en Strava som visade en annan sträcka. Men det var ändå inte helt enkelt att översätta det till vandringskartan vi hade. Men vi skissade ut en väg och satte oss i bilen för att åka upp till Santa Cruz! Och just då strålade solen igen! (det hade regnat, haglat och snöat i bergen i två dagar)

Den sträckning vi tänkte oss slutade upp i Ayagaures, precis som dagen innan, men den här var lite längre, men det finns möjlighet även här att ta sträckningen uppför på motsatt sida i Ayagaures för att hamna ner i ravinen vi cyklade tidigare igen. Första sträckningen till Chira var 9 km och var skyltad med S60, sedan såg det ut att vara en klättring på namnlös grusväg för att bli ca 13 km namnlös stig utförs, en klättring och sen en sista brant utförslöpa ner i en annan ravin. Karaktäristiskt här är att det är bäckraviner och dalar som leder ut till havet och det gör det hyfsat lätt att hitta, så länge du förstår vilken ravin du är i. Vi körde old style, med karta och skippade att köra med GPS, men det går ju även fint om en är van med det.

Direkt från asfaltsvägen var det grusväg en bit, för att sedan svänga iväg och bli en böljande, ganska bred stig med många svängar. Det böljade upp och ner, så det var både trampande och pumpande.

Jag fick ingen punka, men min käre medcyklist stod såhär inte bara en gång. Skillnaden på att ha stigdäck och lite grövre däck gissar jag. Men det var lite klurigt, för tvärsöver stigen stack det regelbundet upp stenar som stod på högkant, jag gissar att det är för att leda bort vatten när det regnar, så stigarna blir kvar. Men det var inte bara en gång som jag hörde hur fälgen slog i sten. Så tips är att välja de lite tyngre däcken och ha med många slangar och extra lagningskit.

När det var kanske 1/3 av stigen kvar till grusvägen där vi skulle ta av uppför så började terrängen ändras, det började bli mer exponerat och mer sten. Kände mig ändå mer trygg den här dagen och jag kände att många kurvor var helt möjliga att ta, men hjärnspökena var framme många gånger när en ska svänga 10 cm från en stenmurskant… Jacke satte allt galant, jag fick nöta några gånger. Vi hade ju inte bråttom och vädret var fint.

Och plötsligt var Chira trail slut och det blev klättring för hela slanten, av med skydden och knäppa upp ryggsäcken. Det var brant, men cyklingsbart hela vägen.

Efter 20 minuter eller så var vi på toppen, molnen omringade oss på toppen på ca 1250 moh och tröjan åkte på. Marrans fina rosa Orange Five fick äntligen uppleva lite topptur igen, jag tror att den var riktigt glad över att få leka igen!
Efter vi fikat bar det av utförs länge och stigen var lite smalare och roligare. Här blev det att stanna flera gånger och vila för att kunna ta krux säkert utan att vara för trött.

De roligaste partierna är självklart inte fotade, men det är ju så det ska vara. Där cyklade vi med stora leenden och njöt av att få cykla igen.
I det stora hela så var det inte en superteknisk cykling, det var rejält exponerat ibland så en fick hålla blicken i styr. Det fanns vissa krux som jag inte ens gav mig in på pga. exponering och inte eg. att det var tekniskt. Efter sista klättringen för att ramla ner i dalen vid Ayagaueres gick jag i princip hela fallhöjden, jag rullade vissa bitar, jag skulle klassa det som svart downhilled, bara sten, switchbacks och exponerat på det. För er som gillar det – kör! Men som andra dag på året, inget för mig. Jacke tog nästan hela ner, jag är mäkta imponerad och var livrädd mest hela tiden. J är en sjukt kompatibel cyklist i fjädervikt och spänstig som satan, men när jag som livskamrat ser att det är 5-10 meter nära stup bredvid så gör det lite ont i magen.

Tack för att jag fick tura med dig <3. Vi gör det igen!

Och tack till min grymma cykel, jag känner mig så mycket mer modig med en längre flackare cykel.

[RR] Devil trail eller double double? Gran Canaria

Efter en vecka utan att ha haft möjlighet att boka shuttle eller få hjälp att hitta på Gran Canaria så skriver jag två RRs på de stigar vi cyklade.
När vi cyklade första dagen blev vi omåkta av ett gäng uppför och den första personen sa att leden hette double double, nästa person sa Devil trail. Allt är mycket oklart, eftersom firman de åkte med inte har en sådan stig!?

För att börja från början så var planen att jag och Jacke skulle ta med cyklarna när min pappa fyllde 70 och vi åkte till Gran Canaria. Vi hade planerat att lättjefullt boka turer med Free Motion, den största firman på ön, efter rekommendationer från Cykelkarin. De turerna var såklart fulla flera veckor innan och vi hittade ingen annan att shuttla oss innan vi åkte.

Snälla som mina föräldrar är, så lovade de att skjutsa oss upp i bergen.
Men vart? Jag älskar ju kartor och försökte hitta lämpliga stigar för en första tur för säsongen. Men det är ju väldigt svårt att veta hur stor en stig är i verkligheten jämfört med på kartan.
För att vara på den säkra sidan, så valde vi en gångled som inte var den minsta och som hade ett nummer, S57. Vi tog vägen upp till Tunte, eller San Bartolome och därifrån skulle vi klättra ca 300 hm över ett pass, för att ta en stig som leder till Ayaguares. För att klättra igen och ta oss ned i ravinen ner mot Maspalomas, vilket vi förstod var en vanligt ställe att cykla XC på.
Här är turen som den blev, röda markeringar för klättring och gröna för utförs.

Första klättringen var easy enough, vi var lite lata och gick på många ställen, för det var klättring åt det tekniska och branta hållet. Men när vi närmade oss toppen märkte vi att det kommer ikapp ett gäng och då hoppade jag upp på cykeln (här visar vi ingen lathet offentligt) och trampade upp, riktigt rolig klättring! (obs! bilderna visar inte det tekniska)

När vi kom upp fikade vi en kaka, satte på knä- och armbågsskydd. Det fina med att cykla på vandringsstigarna var att de är noga uppmärkta och det finns ingen tvekan om vars en skulle. Men var det grusväg hela vägen ner nu? Eller skulle det bli kul stig?

Vi rullade en bit utförs på en grusväg, vilken syntes tydligt på kartan, sen svängde vi av igen till höger på S57 och DÄR började cyklingen. Tajta switchbacks på sten, lite lagom exponerat, inget märkvärdigt (!). Kan inte säga att jag kände mig bekväm i de första, men det blev snabbt bättre och bättre. Jag hade lovat mig själv att jag inte skulle tänka för mycket den här resan, utan njuta av att vara på cykeln igen, ingen press. Men gånglederna här var tekniska och inte alls grusvägar. Vi letade en mindre stig på ett ställe för att gena och där var den för smal att cykla på. Det noterade jag till nästkommande stigval.

Ass with a view.

Hela vägen ner till Ayaguares var kul och det gick att cykla fort och det var brant. Jag fick stanna flera gånger för att det domnade i armarna och jag kände hur det började lukta bränt av bromsskivorna. Då och då kom lite mer tekniska kurvor och jag fick bita mig i tungan för att inta flyga över styret. Med tanke på att det var första cykelturen på nästan 6 månader så gick det ganska fort att komma igång ändå. OCH så rackarns roligt det ÄR! Cykla är mitt feel good.

Vi stannade under klättringen mot ravinen från Ayaguares och åt en potatissallad och njöt av utsikten.

När vi kom till toppen svängde vi av på första stigen till höger och sen var det bara att börna ner och hålla tungan rätt i munnen.

Ravinen var helt ärligt att passera en flodbädd, många gånger, med massa sten, i över en mil. Det skallrade i tänderna och hjärnan fick jobba för att hålla i sig. Det var rätt kul i början, att testa att köra så fort du kan, men blev lite tradigt till slut. Kul en gång, men kände inte att jag behöver göra om det igen.

Just det, testar en ny dämpare i år. En RockShox Monarch Plus RC3, känns väldigt bra hittills, har velat ha en dämpare som känns lite mer progressiv, får se hur jag känner när jag hinner cykla lite mer… och hur den tar en plattlandning…

I nästa inlägg ger vi oss på Chira trail och svarar på frågan, ska även du åka till Gran Canaria och cykla?

Skidvansinnet

Längdskidor har de senaste åren blivit ett sätt att komma ut med pannlampa på kvällen och få lite skog och träning när det inte går att cykla. Efter att jag köpte skejtskidor vid jul kände jag mer och mer att det var bra träning för låren och eftersom det var lite snö, så skejtade jag nästan varje dag.

Sen kom snön. På riktigt.
Och jag började dra spår oftare och oftare med skotern.

Och började att åka mer klassiskt. Skulle inte säga att jag åker skidor varje dag, för det pallar inte axlarna riktigt än, men lätt 4-5 dagar i veckan iaf. För nu går jag t.o.m. upp och åker skidor innan jobbet de dagar jag inte hinner på kvällen. Ni som känner mig vet att jag knappt är kapabel att äta min gröt innan morgonkaffet, så jag kan inte annat än kalla det här för … ja jag vet inte, men vansinne är väl ett bra ord. Men det är ett galet fint vansinne. Men snart är det över, för igår åkte jag i kortärmat, så det är nog inte många veckor kvar. (Och på onsdag åker jag till Gran Canaria och cyklar!!!)

Här är några bilder från förra helgen när jag skejtade ut till havet, på stigar, bilvägar, åar, havet och skoterspår. Skaren börjar lägga sig nu med värmen, efter Gran Canaria räknar jag med att jag måste kliva upp varje morgon för att ta en tur på skaren!